Kan odlade hjärnor få ångest?

En odlad hjärna. Modern Psykologi nr 11/2017.

”Små cellklumpar, några millimeter stora, flyter omkring i rosa näringslösning. De består av odlade mänskliga hjärnceller som på egen hand organiserat sig till levande hjärnvävnad. Cellerna klumpar ihop sig och förökar sig, kopplar upp sig mot varandra och börjar spontant skicka signaler genom synapserna.

En bit mänsklig hjärna, levande och aktiv, flytande i en skål. Tanken är inte helt behaglig.”

I nyutkomna Modern Psykologi nr 11/2017 skriver jag om forskningen med cerebrala organoider – så kallade minihjärnor. Om varför den är viktig för att förstå den mänskliga hjärnan bättre, och om vi kan vara alldeles säkra på att en bit levande hjärnvävnad inte ligger och har ångest i sin skål?

Om dopamin, njutning och begär

”Dopamin har beskrivits som belöningsmolekylen, kopplad till lust och tillfredsställelse, mänskligt välbehag i så konkret form som möjligt: C8H11NO2.

Men samtidigt som denna bild av belöningsmolekylen fått spridning har forskningen om dopamin fortsatt, och med tiden lett till en lite annorlunda bild. Vårt dopaminsystem är inte så entydigt som det framstod för ett par decennier sedan, utan komplext och heterogent, ibland rentav motsägelsefullt. Och fastän dopamin är nyckelspelaren i belöningssystemet så pekar mycket på att själva belöningen, tillfredsställelsen, främst är kopplad till andra ämnen i hjärnan. Dopamin är snarare den andra sidan av myntet: förväntningarna, drivet, begäret.”

I Modern Psykologis sommarnummer (#6/7 2017) skriver jag långt om signalsubstansen dopamin – från de svenska pionjärinsatserna på 1950- och 1960-talen till dagens forskning om en enkel men mångfasetterad molekyl.

EDIT: Nu finns texten att läsa online på modernpsykologi.se.

Backtrav, C. Elegans et al
– en artikel om forskningens doldisar

Har grottat ner mig i forskningens modellorganismer i en artikel som just publicerats på Forskning.se.

”Det finns alltså goda skäl till att den vita labbmusen blivit den allmänna bilden av en djurmodell idag. Men den skymmer en rad andra arter som också blivit oerhört viktiga modeller i forskningen: doldisar som det oansenliga ogräset backtrav, zebrafisken, bananflugan, jästsvampen, bakterien E. coli och rundmasken C. elegans. Enorma resurser satsas världen över på forskning om dessa arter – inte för att de i sig skulle vara intressantare än andra organismer, utan för att de är tacksamma att forska på”

Klarar vi oss utan Liemannen?

”Men det finns en motberättelse också, om dödens nödvändighet. Den möter vi bland annat i operan Kejsaren av Atlantis, där Döden blir förargad på människorna och inleder en strejk. Kaos utbryter i världen när ingen längre kan dö!”

”Ponera att vi, likt masken C. elegans, kunde bli fem gånger äldre än våra förfäder – vad skulle en sådan femhundraårig livslängd innebära – för den enskilda människan och för mänskligheten? Vore det önskvärt, eller skulle det, som i Kejsaren av Atlantis, leda till kaos och misär? Hur skulle det påverka samhälle och miljö, demografi och familjebildning, kultur och värderingar?”

Bara en liten skara forskare förespråkar radikal livsförlängning, men fler menar att en sådan utveckling kan bli verklighet. I årets första nummer av Forskning & Framsteg försöker jag ta reda på hur en värld med bromsat åldrande skulle fungera.

Litium – från Big Bang och Utö till 7up och psykofarmaka

”Här, i professor Berzelius laboratorium, vägs kemiska substanser i tusendels gram och en förlust på 80 milligram är en stor sak. Någonstans i processen måste ett okänt ämne ha försvunnit, konstaterar Arfwedson, och beslutar sig för att hitta det.”

I senaste Forskning & Framsteg och Modern Psykologi skriver jag långt och slingrigt om det jubilerande grundämnet litium – om dess uppkomst vid Big Bang, om den svenska upptäckten i ett mineral från Utö i Stockholms skärgård, om ämnets märkliga medicinska förhistoria (bl a som ingrediens i läsken 7up) och om dess stora betydelse i psykiatrin.

Olympiska spelens kvinnohistoria
i Forskning & Framsteg

Kvinnornas väg till OS. Forskning & Framsteg nr 7/2016.

”Där någonstans, i övergången mellan 1920- och 1930-talet, då samhällsklimatet blev ekonomiskt och politiskt bistrare, tog det tidiga 1900-talets framgångar för kvinnoidrott i stort sett slut, förklarar Helena Tolvhed. I Storbritannien förbjöds den snabbt växande damfotbollen och efter den skandaliserade 800-metersfinalen diskuterades på allvar om kvinnor över huvud taget skulle få delta i OS. Det slutade med att de fick vara kvar, men inte springa längre än 200 meter. Först 1960 var den olympiska rörelsen beredd att ompröva den inställningen.”

Vårens roligaste jobb var att skriva om de olympiska spelens kvinnohistoria. Artikeln ”Kvinnornas väg till OS” är nu publicerad i Forskning & Framsteg nr 7/2016.

Spara

Spara

Spara

Om nyttan och riskerna med CRISPR

”Om det skulle vara möjligt att förbättra hela mänskligheten, till exempel öka vår känsla för rättvisa, så har jag svårt att se vad som skulle vara dåligt med det. Så långt är jag beredd att hålla med transhumanisterna. Men om ett kraftfullt genetiskt verktyg skulle släppas fritt på en marknad så är risken att den ekonomiska överklassen på sikt även skulle bli en genetisk överklass. Kanske kognitivt helt överlägsen oss andra. De skulle kunna göra oss till slavar!”

I Medicinsk Vetenskap nr 1/2016 intervjuar jag forskare inom medicin och etik om det nya, revolutionerande genverktyget CRISPR-Cas9.

 

Intervjuar Agnes Wold om excellenssatsningar

”I den nya studien har Wold och Sandström identifierat de bästa 10 procenten av Sveriges forskare, mätt i citeringsgrad inom deras respektive forskningsområden. Sedan har denna grupp jämförts med de forskare som får del av excellenspengarna. Av undersökningen framgår att kvinnor utgör 30 procent av de mest citerade forskarna, men bara är 19 procent av dem som får excellensmedel. När det gäller ledande befattningar är snedfördelningen ännu större: 85 procent av excellensforskningen leds av män.

– Över huvud taget är det en anmärkningsvärt dålig överlappning mellan de två grupper vi jämfört, säger Agnes Wold. Många av dem som får excellensbidrag tycks inte vara så himla excellenta – bara 55 procent av dem hör till de 10 procent mest citerade forskarna. Var sjätte ligger faktiskt på den undre halvan inom sitt forskningsområde.”

Jag har intervjuat Agnes Wold om hennes och Ulf Sandströms granskning av så kallade excellensatsningar i forskningen. Intervjun är publicerad på Genus.se.