Hur funkar virus? Lever de? Har de en roll i ekosystemen? Hur bekämpas de? Hur uppstod de från början? Kan de vara nyttiga? Och varför verkar just fladdermöss så ofta vara inblandade i smittspridningen? I artikeln Nyfiken på virus i senaste numret av Medicinsk Vetenskap (#2/2020) reder jag ut detta och mycket mer. Även publicerad på Karolinska Institutets webb.
Jag tror att vi blev först bland svenska medier under covid-19-våren 2020 att förklara den grundläggande matematiska formeln för smittspridning. Intervjun med professor Tom Britton gjorde jag den 5 mars. Vår grafik, ritad av den fantastiske Johan Jarnestad, hamnade i Forskning & Framsteg nr 4, utgiven i början april. Den finns också på Forskning & Framstegs webb.
Formeln brukar egentligen inte skrivas exakt så här. Vi moddade den: satte ut multiplikationstecken och spegelvände ordningen för att göra den lite lättare att greppa för icke-matematiker. Och det verkar vara i denna nya kostym som den hittat vidare till andra medier – som Aktuelltstudion i maj. Även där med Britton som guide.
”– I dag, nästan 30 år senare, vet vi att det inte blev som vi trott. Det blev inte lättare att utkräva ansvar, eftersom den friskoleindustri som uppstod använder sitt politiska inflytande för att undgå ansvar. Det mest generösa man kan säga om amerikanska friskolor är att de presterar i nivå med kommunala skolor när de har samma elevunderlag.
DE FÖRVÄNTADE innovationerna har också uteblivit, konstaterar hon.
– Well, de har infört en ny grej: ”No excuses-modellen”. Hård disciplin och bestraffning för varje överträdelse. Det får uppmärksamhet eftersom sådana skolor visar fina resultat. Men som historiker uppfattar jag inte modellen som innovativ. Så kunde kommunala skolor se ut för 150 år sedan. Och deras fina resultat beror inte på att de lär ut bättre, utan på att de är duktiga på att bli av med svaga elever.”
Min intervju i Skolporten nr 1/2020 med den amerikanska skolforskaren, ex-ministern och debattören Diane Ravitch finns nu på skolporten.se.
”Och om det lyckas – vad händer sedan? Nervtrådarna kommer förstås inte att läka ihop i samma kopplingar som tidigare. Det blir snarare som att stoppa tillbaka utdragna nätverkskablar lite på måfå i en enorm kopplingscentral.
– Det korta svaret är att ingen vet, säger Mikael Svensson. Men från andra sammanhang vet vi att hjärnan kan lära om när nerver kopplas på ett nytt sätt efter en skada.”
I Forskning & Framsteg nr 3/2019 skriver jag om aktuella försök att reparera ryggmärgsskador – både på teknisk och biologisk väg.
Dessutom en spalt om den första tankestyrda handprotesen! (Samma länk.)
”I akademin är vi vana att bedöma kvalitet och skilja ut det som är bärande forskning. Vi gör ju den sållningen hela tiden. Då borde vi klara att ha ett mer differentierat system för pension än en enkel åldersgräns. Det är för grovt.”
”Jag tyckte att jag hamnade i ett moment 22: jag anklagades för att vara en kostnad för institutionen, men fick inte dra in externa pengar.”
Min artikel om att fortsätta forska efter pensionen blev en av Curies mest lästa artiklar 2018. Det senaste decenniet har många universitet tagit fram riktlinjer för pensionerade medarbetares fortsatta verksamhet.
Artikeln läser du här:
Moment 22 för den som fortsätter forska efter 67
I somras skrev jag en längre text i Modern Psykologi om dopamin – en signalsubstans som förknippas med begär och njutning. Nu finns artikeln att läsa på Modern Psykologis webbplats.
”Små cellklumpar, några millimeter stora, flyter omkring i rosa näringslösning. De består av odlade mänskliga hjärnceller som på egen hand organiserat sig till levande hjärnvävnad. Cellerna klumpar ihop sig och förökar sig, kopplar upp sig mot varandra och börjar spontant skicka signaler genom synapserna.
En bit mänsklig hjärna, levande och aktiv, flytande i en skål. Tanken är inte helt behaglig.”
I nyutkomna Modern Psykologi nr 11/2017 skriver jag om forskningen med cerebrala organoider – så kallade minihjärnor. Om varför den är viktig för att förstå den mänskliga hjärnan bättre, och om vi kan vara alldeles säkra på att en bit levande hjärnvävnad inte ligger och har ångest i sin skål?
”Dopamin har beskrivits som belöningsmolekylen, kopplad till lust och tillfredsställelse, mänskligt välbehag i så konkret form som möjligt: C8H11NO2.
Men samtidigt som denna bild av belöningsmolekylen fått spridning har forskningen om dopamin fortsatt, och med tiden lett till en lite annorlunda bild. Vårt dopaminsystem är inte så entydigt som det framstod för ett par decennier sedan, utan komplext och heterogent, ibland rentav motsägelsefullt. Och fastän dopamin är nyckelspelaren i belöningssystemet så pekar mycket på att själva belöningen, tillfredsställelsen, främst är kopplad till andra ämnen i hjärnan. Dopamin är snarare den andra sidan av myntet: förväntningarna, drivet, begäret.”
I Modern Psykologis sommarnummer (#6/7 2017) skriver jag långt om signalsubstansen dopamin – från de svenska pionjärinsatserna på 1950- och 1960-talen till dagens forskning om en enkel men mångfasetterad molekyl.
EDIT: Nu finns texten att läsa online på modernpsykologi.se.
Har grottat ner mig i forskningens modellorganismer i en artikel som just publicerats på Forskning.se.
”Det finns alltså goda skäl till att den vita labbmusen blivit den allmänna bilden av en djurmodell idag. Men den skymmer en rad andra arter som också blivit oerhört viktiga modeller i forskningen: doldisar som det oansenliga ogräset backtrav, zebrafisken, bananflugan, jästsvampen, bakterien E. coli och rundmasken C. elegans. Enorma resurser satsas världen över på forskning om dessa arter – inte för att de i sig skulle vara intressantare än andra organismer, utan för att de är tacksamma att forska på”
”Men det finns en motberättelse också, om dödens nödvändighet. Den möter vi bland annat i operan Kejsaren av Atlantis, där Döden blir förargad på människorna och inleder en strejk. Kaos utbryter i världen när ingen längre kan dö!”
”Ponera att vi, likt masken C. elegans, kunde bli fem gånger äldre än våra förfäder – vad skulle en sådan femhundraårig livslängd innebära – för den enskilda människan och för mänskligheten? Vore det önskvärt, eller skulle det, som i Kejsaren av Atlantis, leda till kaos och misär? Hur skulle det påverka samhälle och miljö, demografi och familjebildning, kultur och värderingar?”
Bara en liten skara forskare förespråkar radikal livsförlängning, men fler menar att en sådan utveckling kan bli verklighet. I årets första nummer av Forskning & Framsteg försöker jag ta reda på hur en värld med bromsat åldrande skulle fungera.
