Om protonterapi och
Skandionkliniken i F&F

F&F Skandion

”I vissa fall är det särskilt angeläget att minimera den strålning som träffar friska celler. För ett barn som strålas för hjärntumör kan det innebära skillnaden mellan att leva resten av livet med en lätt hjärnskada och att leva ett normalt liv. För att rädda livet på barn med cancer i hjärnan måste läkarna i dag ofta behandla dem med strålning som kan ge bestående kognitiva skador. Hur omfattande dessa blir beror på faktorer som hur hög stråldosen är, vilka delar av hjärnan som strålas och i synnerhet hur ung patienten är vid strålningstillfället.”

Nya Forskning & Framsteg (nr 7/2014) ägnar tre uppslag åt min artikel om protonterapi. Protonstrålning är inte ett dugg bättre på att döda cancerceller än konventionell strålbehandling. Ändå ökar antalet kliniker för protonterapi snabbt i världen. Anledningen är att behandlingsformen kan minska strålskadorna i frisk vävnad. Nog så viktigt!

Sveriges första riktiga protonklinik, Skandionkliniken, öppnar 2015 i Uppsala. Men stadens historia inom protonterapi sträcker sig mer än ett halvsekel tillbaka. När den första protonterapipatienten strålades vid Svedberglabbet i Uppsala 1957 var det en världshändelse. Bara Berkeley i USA var före.

Artikeln finns på Forskning & Framstegs webb.

Marknad + Skola = Problem

Jonas Vlachos, Skolporten.Intervju med Jonas Vlachos, publicerad i Skolporten nr 1/2014.

Av det ena lägret upplevd som ”närmast kommunist”, från andra hållet kritiserad för sin krassa ekonomiska människosyn. Som nationalekonomisk skolforskare har JONAS VLACHOS retat upp både pedagoger och beslutsfattare. Idag verkar båda lägren mer positivt inställda.

TEXT: ANDERS NILSSON

Jonas Vlachos är docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet, skolforskare och skoldebattör. Han minns den första nationalekonomiska konferensen om skolfrågor som han var med och arrangerade. Det var 2003. Förutom ekonomer var lärarhögskolor och pedagogiska institutioner var inbjudna.

– Men vi fick väldigt negativa reaktioner därifrån. De tyckte att vi inte förstått någonting, att man inte får använda data som vi gjorde, att vår syn på de här frågorna var skrämmande okunnig.

Han minns också den första skolrelaterade vetenskapliga artikeln han skrev. Den handlade om hur lärares förmågor har utvecklats över tid. För att låna Aftonbladets rubrik från intervjun i oktober 2008: ”Lärarnas IQ sjunker”.

– Att selekteringen in i läraryrket försämrats över tid visste alla, men vi satte siffror på det och det provocerade något enormt, säger han. I Pedagogiska magasinet ägnade en skribent tio, tolv sidor åt att lusläsa vår rapport och kritisera vår krassa människosyn.

Sådana reaktioner ser Jonas Vlachos knappast alls i debatten längre, trots att han numera ofta tycker till om skolan – inte minst på den välbesökta bloggen Ekonomistas, som han varit med och grundat. Kanske har ett närmande skett mellan nationalekonomi och pedagogik, funderar han.

– Jag tror att det har skett en viss konvergens. Jag tror också att mycket av det jag har sagt på senare år har fallit i rätt god jord i pedagogiska kretsar, och när man gillar mina slutsatser är man också mer benägen att acceptera mina analysmetoder.

En sådan fråga är den svenska skolmarknaden, där Jonas Vlachos länge argumenterat för att konkurrens och marknadsstyrning inte är någon bra modell för ett skolsystem. Den kritiken är han inte ensam om, men det som gör Vlachos lite ovanlig i debatten är att han använder en nationalekonoms språk och metoder för kritisera motståndarnas ekonomiska argument. För det är inte så, förklarar han, att nationalekonomin hävdar att marknadslösningar och konkurrensutsättning är bäst i alla lägen. Tvärtom finns en massa nationalekonomisk teori och empiri om vilka problem som hindrar en marknad att fungera. Det är bara det att så få skolbyråkrater kan tillräckligt mycket nationalekonomi, och så få nationalekonomer har intresserat sig tillräckligt mycket för skolan.

– Jag tror att mitt skrå har en del i ansvaret för att det blivit så här. Nationalekonomer har generellt en stor tilltro till konkurrensutsättning. Men när man sätter sig in i skolvärlden inser man att förutsättningarna för en fungerande marknad är genuint dåliga: vi kommer att få problem. Det är egentligen väldigt enkelt – inget som jag har fört fram har väckt uppseende bland nationalekonomer runt omkring mig. Däremot har ju andra reagerat starkt.

Han betraktades närmast som kommunist, säger han, när han 2009 gav sig in i debatten och hävdade dels att kunden inte alltid har rätt på skolmarknaden, dels att driftsformen spelar roll. Och bara för ett par år sedan, i september 2011, blev det kalabalik när Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, släppte rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?”. I boken konstaterar åtta forskare, däribland Jonas Vlachos, att konkurrensutsättandet och privatiseringarna i svensk skola, vård och omsorg är förenade med en rad problem och inte generellt kan sägas ha lett till förbättringar i verksamheten. Motangreppen från förespråkare av marknadslösningar blev hätska, vd:n för SNS reagerade med att belägga bokens redaktör med debattförbud och fick i sin tur sparken för sitt försök att tysta en forskare.

Idag hade boken knappast väckt lika mycket rabalder, menar Vlachos.

– Det var sista gången jag kan påminna mig att vi fick ordentligt med mothugg, säger han. Debatten har förändrats mycket sedan dess. Idag säger till och med regeringen att driftsformen spelar roll i skolan, för att ta ett exempel. Det är ju innebörden av Anders Borgs besked om att riskkapitalisterna ska bort från skolmarknaden. Och det är motsatsen till vad man sagt under väldigt lång tid.

Det finns två grundläggande skäl till att en skolmarknad inte kan förväntas fungera väl, förklarar Jonas Vlachos. I nationalekonomiska termer: ”externaliteter” och ”informationsproblem”.

– ”Externaliteter” är enkelt uttryckt att kunden faktiskt inte alltid har rätt, säger han. Oftast har samhället inga åsikter om vad du som kund väljer – till exempel vart du reser på semestern. Men för skolan har vi nationella mål, och det är inte alls säkert att eleverna och deras föräldrar väljer skola efter hur väl den tillgodoser samhällets mål. I vissa avseenden, som betygssättning, står individens mål och samhällets mål i ganska tydlig motsättning mot varandra. Och om kunden inte har rätt kommer marknadsmekanismerna inte dra åt rätt håll.

Det andra kruxet, ”informationsproblem”, innebär att en marknad inte kommer att fungera om kunderna inte kan få tillförlitlig information om de olika alternativ som de ska välja mellan. Även den som är missnöjd med en skola drar sig ofta för att byta, för det är svårt att i förväg veta vad man egentligen byter till. I värsta fall kan det ju till och med bli värre. Insatsen är dessutom hög – ett skolbyte görs inte i en handvändning och har både sociala och pedagogiska konsekvenser.

– Men även om skolmarknaden fungerade så vore den problematisk, eftersom vi har bestämt att eleverna ska få bra och likvärdig undervisning, säger Jonas Vlachos. All nationalekonomisk empiri visar att fri konkurrens leder till det motsatta: stora skillnader i produktivitet mellan olika leverantörer.

Vad gäller ekonomisk styrning är principerna likvärdighet och marknad faktiskt varandras motsatser, påpekar han. Tanken med marknadsstyrning är att resurser ska styras från sämre utförare till bättre, vilket kommer att öka avståndet mellan dem. Styrning utifrån likvärdighetsprincipen innebär det omvända: att sätta in åtgärder för att höja kvaliteten hos svaga skolor, så att spannet mellan bra och dåliga skolor minskar.

– Motsättningen går inte att komma ifrån. Man kan inte styra enligt båda principerna, utan måste bestämma sig för vilket paradigm som ska få vinna.

En annan skolfråga som Jonas Vlachos intresserat sig för är hur elevernas prestationer bedöms och betygssätts. Han har bland annat visat att olika typer av skolor har olika praxis vid rättningen av nationella prov (friskolorna är generösare) men också att olika elever bedöms olika. Tydligast märks detta i att elever med goda betyg med sig från grundskolan bedöms generösare på gymnasiets nationella prov. Det finns även en tendens att flickor och barn till välutbildade bedöms relativt generöst.

Men subjektiviteten är inte det enda problemet i bedömningen, lägger han till. Det nuvarande betygssystemets konstruktion vittnar om en både osympatisk och irrationell fixering vid elevernas svagheter.

– Vårt betygssystem slår oerhört hårt mot den som misslyckas. Springer du vilse på orienteringen får du inte fullständigt betyg i idrott. Samma sak i alla andra ämnen: det är alltid din sämsta förmåga som styr betyget. Ingen annanstans i samhället blir man så hårt bedömd utifrån sina svagaste sidor. Det är desillusionerande och demotiverande.

Har du funderat på varför det ser ut så?

– Ja. Jag tror att infördes som ett försök att hantera betygsinflation. Tidigare fanns det nog en motsatt tendens – att ett enstaka starkt moment kunde höja betyget. Nu gjorde man tvärtom i ett missriktat försök att skapa likvärdighet.

Själv associerar jag till industriell kvalitetssäkring. En tillverkad komponent bedöms ju efter sin sämsta egenskap: skruven ska kasseras om den inte uppfyller kravspecen i alla avseenden.

– Det kan nog stämma att logiken kommer därifrån. Men att resonera så om människor är inte bara obehagligt utan dumt. En skruv har i princip bara en funktion och måste passa för det, medan arbetsmarknaden efterfrågar extremt varierande kompetenser och behöver människor som är bra på olika saker. Ändå har vi ett betygssystem som faktiskt inte uppmuntrar elever att utveckla sina starka sidor utan helt fokuserar på deras svagheter.

Samma sak med den enorma uppmärksamhet som ägnas åt gränsen mellan godkänd och icke godkänd, tycker han. De elever som inte tar sig över gränsen straffas ut ur skolsystemet. Till vilken nytta?

– De hade förstås också kunnat bli produktiva medborgare i framtiden, om de fått fortsätta i skolan. De är inte bra på allt, men förmodligen på något. Att straffa ut dem är väldigt kostsamt. Samtidigt leder de här mekanismerna till att skolorna – och det antar jag är meningen – lägger stora resurser på just de elever som befinner sig på gränsen till godkänt. Men skolans uppgift är faktiskt att utbilda alla.

Empiri är ett ord som återkommer många gånger i samtalet med Jonas Vlachos. För honom är ett bra sifferunderlag det naturliga avstampet för varje diskussion. Men den inställningen präglar inte skoldebatten som helhet, konstaterar han.

– Jag är förbluffad av hur lite folk intresserar sig för att ta reda på hur saker egentligen förhåller sig. Som när Jan Björklund påstod att nya undervisningsmetoder särskilt drabbar pojkar. Tittar du på data ser du att det inte alls hänt något dramatiskt de senaste 15–20 åren i det avseendet. Pojkar har alltid varit sämre i skolan; John Locke skrev om det på 1600-talet.

Skillnaden idag är att betygssystemet gör att det får mycket värre konsekvenser att vara sämst. Det är en rent administrativ förändring utan någon koppling till nya undervisningsmetoder.

– Det hade man kunnat komma underfund med ganska snabbt om man hade bekymrat sig om att titta på data. Det blir en väldigt förvirrad, ideologiserad och inte alls konstruktiv debatt när man letar förklaringar till en påstådd utveckling som kanske inte finns. Där tycker jag att vi nationalekonomer fyller ett tomrum. Vi försöker utgå från data så långt det är möjligt.

Är de nationalekonomiska respektive pedagogiska diskussionerna om skolan två olika debatter eller samma?

– Det är samma skola och samma debatt. Numera har vi ett visst utbyte mellan disciplinerna, även om det är en utmaning eftersom varje vetenskap har sitt eget språk. Vi är bra på olika saker och kompletterar varandra. Nationalekonomer har inte mycket att tillföra om vad som sker i klassrummet, däremot kan vi bidra med tankar om de styrmetoder som sätter ramarna för vad som kan ske i klassrummet.

Anders Nilsson

Intervju med Maaret Castrén i Medical Science 2014

– One weekend around Christmas, I had one of the worst shifts in my life. In one and the same 24-hour shift, I was involved in six cases of young people – none of them were over 40 years – dying from cardiac arrest.

En gång om året samlar KI:s tidskrift Medicinsk Vetenskap ihop sina bästa texter i ett engelskspråkigt nummer. Jag kom med även i årets upplaga, med en intervju med professor Maaret Castrén om ett jourdygn som förändrade hennes liv.

Se Medical Science 2014, s 50. Eller läs det svenska originalet i Medicinsk Vetenskap nr 1/2013, s 54.

Premiär som dansskribent

– I dans blir det förstås förenklat, det är svårt att berätta om hur många människor jag har studerat eller vilka variabler jag använt. Men forskningens slutsatser går att gestalta. Det beror naturligtvis på ämnet också, mitt ämne är rätt tacksamt att göra dans av.

Det var några år sedan jag först hörde talas om tävlingen Dance Your Ph.D – dansa din avhandling. En nyskapande populärvetenskaplig genre där unga forskare med mycket humor men också stort allvar gestaltar sin forskning i koreograferad form. 2013 tog för första gången en svensk forskare hem en av grensegrarna. Jag gjorde vinnarintervjun i Forskning & Framsteg nr 2/2014 med Tina Sundelin, doktorand vid Stockholms universitet.
Och här är Tina Sundelins dansvideo.

Om mörk materia och jakten på nästa okända elementarpartikel

Upptäckten av Higgspartikeln 2012 beskrivs ofta som den sista saknade pusselbiten i partikelfysikens standardmodell. Det betyder dock inte att alla elementarpartiklar nu är funna. Tvärtom är fysikerna övertygade om att det finns fler än dem som hittills hittats. De senaste decennierna har det blivit tydligt att standardmodellen inte räcker för att förstå universum – faktum är bara omkring en sjundedel av all universums materia består av standardmodellens partiklar. Resten, sex sjundedelar, utgörs av något annat, något som inte ryms i modellen. Något som, i brist på bättre, brukar kallas ”mörk materia”.

Om jakten på den mörka materiens partiklar skriver jag i tidningen Curie.

Presenterar KI-professorer och deras forskning

Från cell till samhälle 2013.Ett återkommande och väldigt roligt uppdrag de senaste åren har varit att intervjua nya professorer vid Karolinska Institutet och presentera deras forskning i den årliga skriften Från cell till samhälle.
Nu är årets utgåva tryckt. I den reder jag ut vad dessa personers forskning handlar om: Kenneth Chien (kardiovaskulär forskning), Henrik Ehrsson (kognitiv neurovetenskap), Anna Mia Ekström (infektionsepidemiologi), Ata Ghaderi (klinisk neurovetenskap), Moustapha Hassan (transplantationsforskning), Eric Herlenius (pediatrik), Anders Hjern (socialepidemiologi), Staffan Holmin (klinisk neuroimaging), Stefan Jacobson (njurmedicin), Jonas Muhr (eukaryot molekylärbiologi), Johan Sandberg (viral immunologi), Ivanka Savic-Berglund (neurologi) och Carl Johan Sundberg (molekylär och tillämpad arbetsfysiologi).

Från cell till samhälle finns att läsa online eller ladda ner som pdf här.

Krönika om en välkammad Higgspartikel

Åter den obehagliga känslan av att jag måste fått något fullständigt om bakfoten. Men varför annars kollidera protoner 90 meter under mark?

Svaret: För att det blir billigast så. Att köpa upp all mark som hade behövts om acceleratorringen legat ovan jord skulle krävt betydligt större resurser.

Det är sällan en behaglig upplevelse att inse att något man tagit för givet är bort i tok. Men man går ur det stärkt, lite klokare. Att få sina teorier krossade är vägen till ny kunskap.

Välkammad Higgspartikel

Glad för att min CERN-krönika i tidningen Curie får beröm, och för att tajmningen fungerade som tänkt. Texten publicerades dagen före tillkännagivandet att teorierna bakom Higgspartikeln belönas med Nobelpriset i fysik 2013.

Välkammad Higgspartikel krossar inga teorier.

Om CERN efter Higgs

Upptäckten är en enorm seger för de tiotusentals forskare som varit involverade i arbetet med acceleratorn LHC och experimenten ATLAS och CMS. Men den är också slutpunkten för ett viktigt kapitel i berättelsen om CERN.

Finns det en risk att utomstående kan få ett intryck av ”Uppdraget slutfört”? Sergio Bertolucci, Director for Research and Scientific Computing vid CERN, nickar igenkännande åt frågan.

– Som jag sa till mina kolleger efter fjolårets presskonferens: ”Vårt problem fram till igår var att hitta Higgs. Vårt problem imorgon är att vi har hittat Higgs.”

Artikeln från min resa till CERN publicerades i Tidningen Curie.