Vad händer med kroppen i rymden?

”Livet på jorden har utvecklats för att fungera i de mest skiftande miljöer, från höghöjdsöknar till djuphavsgravar, från permafrost till vulkaniska källor. Bara några få miljöfaktorer är gemensamma för allt jordiskt liv. Dit hör att det har utvecklats för att fungera ihop med jordens gravitation och att det varit väl skyddat mot kosmisk strålning.
Vad händer när vi, efter fyra miljarder års evolution, ändrar dessa förutsättningar och utsätter vår biologi för sådant som tyngdlöshet och galaktiska partikelskurar?
Parallellt med rymdfarten har disciplinen rymdmedicin utvecklats för att besvara sådana frågor.”

Ett av mina roligaste uppdrag den här hösten har just publicerats i Medicinsk Vetenskap nr 4/2023.

Uppdatering:
Nu finns artikeln att läsa på KI:s webb.

Uppdatering 2:
Forskning.se gillade artikeln så nu är den även publicerad där.

Hur kan månen synas på dagen?

Som frågeredaktör på Forskning & Framsteg letar jag vanligtvis reda på forskare som kan besvara våra läsarfrågor i tidningen. Men ibland ska svaret spänna över så mycket att det är svårt att hitta någon specialist, och passar bättre att undertecknad istället skriver själv. Som när Linnea undrar varför hon ser månen på dagen fast hon tycker att den borde vara på andra sidan jorden? Ett svar på det behöver reda ut både astronomin och den psykologiska frågan om varför människan förknippar månen med natten.

Om mörk materia och jakten på nästa okända elementarpartikel

Upptäckten av Higgspartikeln 2012 beskrivs ofta som den sista saknade pusselbiten i partikelfysikens standardmodell. Det betyder dock inte att alla elementarpartiklar nu är funna. Tvärtom är fysikerna övertygade om att det finns fler än dem som hittills hittats. De senaste decennierna har det blivit tydligt att standardmodellen inte räcker för att förstå universum – faktum är bara omkring en sjundedel av all universums materia består av standardmodellens partiklar. Resten, sex sjundedelar, utgörs av något annat, något som inte ryms i modellen. Något som, i brist på bättre, brukar kallas ”mörk materia”.

Om jakten på den mörka materiens partiklar skriver jag i tidningen Curie.