Kan odlade hjärnor få ångest?

En odlad hjärna. Modern Psykologi nr 11/2017.

”Små cellklumpar, några millimeter stora, flyter omkring i rosa näringslösning. De består av odlade mänskliga hjärnceller som på egen hand organiserat sig till levande hjärnvävnad. Cellerna klumpar ihop sig och förökar sig, kopplar upp sig mot varandra och börjar spontant skicka signaler genom synapserna.

En bit mänsklig hjärna, levande och aktiv, flytande i en skål. Tanken är inte helt behaglig.”

I nyutkomna Modern Psykologi nr 11/2017 skriver jag om forskningen med cerebrala organoider – så kallade minihjärnor. Om varför den är viktig för att förstå den mänskliga hjärnan bättre, och om vi kan vara alldeles säkra på att en bit levande hjärnvävnad inte ligger och har ångest i sin skål?

Klarar vi oss utan Liemannen?

”Men det finns en motberättelse också, om dödens nödvändighet. Den möter vi bland annat i operan Kejsaren av Atlantis, där Döden blir förargad på människorna och inleder en strejk. Kaos utbryter i världen när ingen längre kan dö!”

”Ponera att vi, likt masken C. elegans, kunde bli fem gånger äldre än våra förfäder – vad skulle en sådan femhundraårig livslängd innebära – för den enskilda människan och för mänskligheten? Vore det önskvärt, eller skulle det, som i Kejsaren av Atlantis, leda till kaos och misär? Hur skulle det påverka samhälle och miljö, demografi och familjebildning, kultur och värderingar?”

Bara en liten skara forskare förespråkar radikal livsförlängning, men fler menar att en sådan utveckling kan bli verklighet. I årets första nummer av Forskning & Framsteg försöker jag ta reda på hur en värld med bromsat åldrande skulle fungera.