Backtrav, C. Elegans et al
– en artikel om forskningens doldisar

Har grottat ner mig i forskningens modellorganismer i en artikel som just publicerats på Forskning.se.

”Det finns alltså goda skäl till att den vita labbmusen blivit den allmänna bilden av en djurmodell idag. Men den skymmer en rad andra arter som också blivit oerhört viktiga modeller i forskningen: doldisar som det oansenliga ogräset backtrav, zebrafisken, bananflugan, jästsvampen, bakterien E. coli och rundmasken C. elegans. Enorma resurser satsas världen över på forskning om dessa arter – inte för att de i sig skulle vara intressantare än andra organismer, utan för att de är tacksamma att forska på”

En promenad i ESS:s acceleratortunnel

Mycket intressant studiebesök på ESS och Max IV i Lund igår!

Utsikt över ESS-bygget. Den runda träkonstruktionen i mitten markerar platsen för anläggningens nav, dess mål, där neutronstrålning ska alstras i ett stort block av volfram.

I ESS:s acceleratortunnel kommer protoner att accelereras till 96 procent av ljushastigheten. Tunneln är just färdigställd av entreprenören Skanska och lämnas formellt över till ESS nästa vecka.

Tillträde till strålrör på Max IV!

Klarar vi oss utan Liemannen?

”Men det finns en motberättelse också, om dödens nödvändighet. Den möter vi bland annat i operan Kejsaren av Atlantis, där Döden blir förargad på människorna och inleder en strejk. Kaos utbryter i världen när ingen längre kan dö!”

”Ponera att vi, likt masken C. elegans, kunde bli fem gånger äldre än våra förfäder – vad skulle en sådan femhundraårig livslängd innebära – för den enskilda människan och för mänskligheten? Vore det önskvärt, eller skulle det, som i Kejsaren av Atlantis, leda till kaos och misär? Hur skulle det påverka samhälle och miljö, demografi och familjebildning, kultur och värderingar?”

Bara en liten skara forskare förespråkar radikal livsförlängning, men fler menar att en sådan utveckling kan bli verklighet. I årets första nummer av Forskning & Framsteg försöker jag ta reda på hur en värld med bromsat åldrande skulle fungera.

Om nyttan och riskerna med CRISPR

”Om det skulle vara möjligt att förbättra hela mänskligheten, till exempel öka vår känsla för rättvisa, så har jag svårt att se vad som skulle vara dåligt med det. Så långt är jag beredd att hålla med transhumanisterna. Men om ett kraftfullt genetiskt verktyg skulle släppas fritt på en marknad så är risken att den ekonomiska överklassen på sikt även skulle bli en genetisk överklass. Kanske kognitivt helt överlägsen oss andra. De skulle kunna göra oss till slavar!”

I Medicinsk Vetenskap nr 1/2016 intervjuar jag forskare inom medicin och etik om det nya, revolutionerande genverktyget CRISPR-Cas9.

 

Nobelpris: Vem hafva gjort menskligheten den största nytta?

Nobelpriset 2015.

En dag om året får jag sällskap på universitetscampus av världspressen. Här väntar medier som bland annat El Mundo, China Daily, FPA, AFP, Deutsche Presse-Agentur, China Radio och brasilianska O Globo på tillkännagivandet om Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2015.

Några minuter efter att bilden togs fick vi veta att priset tilldelas Youyou Tu, William C Campbell och Satoshi Ōmura för deras upptäckter av effektiva behandlingar mot malaria respektive sjukdomar orsakade av parasitmaskar, som flodblindhet och elefantiasis. Miljontals människor, framför allt i världens fattiga länder, har räddats till livet och från svår invaliditet tack vare medicinerna artemisinin och avermectin. Ibland är det extra lätt att se hur Nobelpriset lever upp till Alfred Nobels vilja att belöna dem som ”hafva gjort menskligheten den största nytta”.

Vernissage!

Medicinsk Vetenskap - Ögonblicket.

Medicinsk Vetenskap har gjort en utställning av sin intervjuserie ”Ögonblicket”, som skildrar avgörande händelser i forskares arbete. Två av mina texter finns med, bland annat intervjun med professor Anders Sönnerborg om hur han som ung läkare, på Roslagstulls infektionssjukhus i början av 1980-talet, konfronterades med de första svenska fallen av aids.

Utställningen visas hösten 2015 på Karolinska Institutets universitetsbibliotek i Solna och Huddinge.

Nobelpriset i kemi: Två sätt att trimma ett mikroskop

”Generationer av mikroskopforskare har fått lära sig att fysikens lagar sätter en orubblig gräns för ljusmikroskopins upplösning. Mindre detaljer än omkring 0,2 mikrometer skulle aldrig gå att se, konstaterade den tyske fysikern Ernst Abbe 1873. En orsak var ljusets egen våglängd som begränsar den möjliga upplösningen, lite som tjockleken på en pennspets sätter en gräns för hur tunna streck den kan rita.

Därför är det förståeligt att årets Nobelpristagare i kemi haft svårt att få gehör för sina idéer om att driva ljusmikroskopin förbi Abbes gräns och ner på nanonivå.”

I artikeln Två sätt att trimma ett mikroskop i nya Forskning & Framsteg (nr 10/2014) förklarar jag årets Nobelpris i kemi.

27 professorer från fotled till hjässlob

Har precis gått i mål med maratonuppdraget att intervjua 27 nyblivna professorer vid Karolinska Institutet om deras forskning. Sedan i våras har vi avhandlat allt från skiktröntgen av fotleden till neurala nätverk längs hjärnans hjässlober och från befruktningsögonblickets molekylärbiologi till kognitiva förmågor på ålderns höst.

Texterna hamnar i skriften Från cell till samhälle som brukar släppas i samband med KI:s årliga professorsinstallation i oktober.

Om protonterapi och
Skandionkliniken i F&F

F&F Skandion

”I vissa fall är det särskilt angeläget att minimera den strålning som träffar friska celler. För ett barn som strålas för hjärntumör kan det innebära skillnaden mellan att leva resten av livet med en lätt hjärnskada och att leva ett normalt liv. För att rädda livet på barn med cancer i hjärnan måste läkarna i dag ofta behandla dem med strålning som kan ge bestående kognitiva skador. Hur omfattande dessa blir beror på faktorer som hur hög stråldosen är, vilka delar av hjärnan som strålas och i synnerhet hur ung patienten är vid strålningstillfället.”

Nya Forskning & Framsteg (nr 7/2014) ägnar tre uppslag åt min artikel om protonterapi. Protonstrålning är inte ett dugg bättre på att döda cancerceller än konventionell strålbehandling. Ändå ökar antalet kliniker för protonterapi snabbt i världen. Anledningen är att behandlingsformen kan minska strålskadorna i frisk vävnad. Nog så viktigt!

Sveriges första riktiga protonklinik, Skandionkliniken, öppnar 2015 i Uppsala. Men stadens historia inom protonterapi sträcker sig mer än ett halvsekel tillbaka. När den första protonterapipatienten strålades vid Svedberglabbet i Uppsala 1957 var det en världshändelse. Bara Berkeley i USA var före.

Artikeln finns på Forskning & Framstegs webb.