Nötskrikans värde

Kapitel i  Svenska Naturskyddsföreningens årsbok 2007, ”Naturen till din tjänst”.

 

Att sätta kronor och ören på värden som ren luft och biologisk mångfald kan upplevas som provocerande. Men värdering av ekosystemtjänster leder till mer miljövänliga beslut i samhället, menar forskarna Tore Söderqvist och Åsa Jansson.

Få av flanörerna på Djurgården i Stockholm ägnar en tanke åt att de har nötskrikan att tacka för det storslagna eklandskapet. Genom att samla skafferier av ekollon om höstarna hjälper fågeln till att plantera nya träd – och den är så flitig att arbetet som den utför värderas till omkring 35000 kronor per nötskrikepar.

– Så mycket skulle det kosta för människan att utföra arbetet om fågeln skulle försvinna från Djurgården – till exempel om de närbelägna granskogar där den föredrar att häcka skulle avverkas, säger Tore Söderqvist, en av forskarna bakom studien.

Han har forskat om värdering av ekosystemtjänster sedan början av 90-talet, först vid Handelshögskolan i Stockholm, därefter vid Beijerinstitutet, som är en del av Kungliga Vetenskapsakademien. Sedan 2004 är han miljöekonom vid konsultbolaget Enveco.

 

Tore Söderqvist är nationalekonom och närmar sig därmed det tvärvetenskapliga fältet ekonomi-ekologi från det samhällsvetenskapliga hållet. Från motsatt håll kommer systemekologen Åsa Jansson, tidigare forskare vid Stockholms universitet och idag vid Beijerinstitutet. Båda beskriver hur de två akademiska traditionerna successivt har närmat sig varandra och lärt sig samarbeta.

– Det har varit vanligt att ekonomer och ekologer funnits på samma forskningsinstitution, men mest jobbat med olika saker, säger Åsa Jansson. Ofta har ekologer kopplats in i slutet av ett projekt för att leverera grunddata till ekonomernas modell.

Men nu har det stafettartade sättet att arbeta börjat ersättas av lagspel, anser hon.

– Idag är ekologen allt oftare med redan vid konstruktionen av modellen. Det börjar bli tvärvetenskap på riktigt!

Just nu är Åsa Jansson bland annat involverad i en studie av hur värdering av ekosystemtjänster kan göra stadsplanering mer miljöanpassad. Ett konkret exempel med det perspektivet är att en dyrare placering av ett parkeringshus kan motiveras på rent nationalekonomiska grunder om det innebär att mindre kväveutsläpp når havet.

 

Det kan låta både krasst och provokativt att värdera ren luft, rent vatten och biologisk mångfald i kronor eller dollar. Innebär det inte att vad som borde vara ett moraliskt ställningstagande om ansvaret för planeten degraderas till en simpel fråga om pengar, kostnadseffektivitet, vinstmaximering? Och har inte ekonomismen gått för långt när allt från pollinering till skönhetsupplevelser kan ses som poster i en resultaträkning?

Nej, Tore Söderqvist och Åsa Jansson håller inte med. Tore menar att den typen av skepsis beror på missförstånd om den ekonomiska analysens syfte och anspråk. Det ekonomiska värdet av en ekosystemtjänst ska inte förväxlas med värde i någon djupare, mer existentiell mening.

– Ekonomiska analyser har alltid varit centrala som beslutsunderlag, men miljön har i regel inte fått någon rättvisande behandling i sådana analyser. Värdering av ekosystemtjänster är ett sätt att förbättra dessa underlag – att utvärdera om olika åtgärder är vettiga för samhället att vidta eller inte. Det är däremot inte någon sanning om alla naturens värden, säger Tore Söderqvist.

Åsa Jansson är inne på samma linje:

– Om ett projekt är ekonomiskt intressant så kommer någon att räkna på det, och då är det bra om det är en person med tillräcklig ekologisk kompetens som gör det. Tilldelar man inte naturen ett värde i kalkylen så hamnar det i praktiken på noll.

 

Den växande kunskapen om ekosystemtjänsternas roll i ekonomin kan leda till mer miljövänliga beslut, menar Tore Söderqvist. Å andra sidan finns en risk att uppmärksamheten minskar för miljöfrågor som saknar kartlagd koppling till det ekonomiska systemet.

– Att man i ökad utsträckning för in miljön i ekonomiska analyser gör det kanske ännu viktigare att också komplettera med andra analyser, som rent ekologiska, eller etiska, säger Tore Söderqvist.

Han påpekar att hållbar utveckling brukar räknas i minst tre dimensioner: ekonomiskt önskvärd utveckling, ekologiskt hållbar utveckling och socialt/kulturellt önskvärd utveckling. Värdering av ekosystemtjänster gör bara anspråk på att kartlägga den ekonomiska dimensionen.

Värderingen används framför allt som underlag för politiska beslut. Mer sällan hamnar kalkylen på en företagslednings bord. Men även om ett företag inte har skäl att kvantifiera vilken nytta det har av naturen så bör bolag i sin omvärldsbevakning noga följa frågan om ekosystemtjänster, menar Tore Söderqvist. Steget kan vara kort från att en ekosystemtjänst blir ekonomiskt kartlagd till att det införs ekonomiska styrmedel, som miljöavgifter, för att motverka att den belastas för hårt. På det sättet omvandlas den osynliga nationalekonomiska kostnaden till en företagsekonomisk, som direkt påverkar vinsten.

– Det vettiga företaget ändrar sig innan statsmakterna rycker ut och tvingar fram en förändring. Det blir allt mer miljövänligt, inte av altruistiska skäl, utan för att ligga före konkurrenterna, säger Tore Söderqvist.

Användningen av värderingsmetoder för miljöförändringar började växa fram på allvar på 1960-talet, berättar Tore Söderqvist. Från början var det främst olika miljökvaliteter som bedömdes. Värdet av sådant som förbättrad luftkvalitet, bättre fiskevatten, och mindre buller räknades ut, men utan koppling till de bakomliggande ekosystemen.

– Det är först under de senaste tio åren som man gjort det lite mer raffinerat och börjat värdera det som ekosystemen utför åt oss istället för de miljökvaliteter som resulterar i, säger han. Att värdera ekosystemtjänster kräver väldigt mycket kunskap om hur naturen fungerar. Därför tror jag att efterfrågan på miljöekonomisk information också har bidragit till ökad ekologisk grundforskning.

 

Det är en enorm spännvidd på de ekosystemtjänster som kan värderas ekonomiskt. Exempel på frågeställningar är: Vad är en förändring av pollineringen värd för lantbrukaren? Vilka konsekvenser får förändrade biotoper i havet för fiskerinäringen? Vilket värde bidrar en våtmark med som hindrar kväve att rinna ut i havet? Men också mer svårgripbara frågor som: Hur mycket välbefinnande skapar ett rekreationsområde? Vad är det ekonomiska värdet av en förändrad utsikt för de boende i ett område?

En skiljelinje går mellan företags och privatpersoners utnyttjande av ekosystemtjänster. För företagens del analyseras på vilket sätt en förändring av ekosystemen påverkar lönsamheten. I betraktandet av den private konsumenten är det dennes preferenser som styr: en förbättring av miljön, eller en utebliven försämring, är värd så mycket som man är beredd att betala för den, eller så mycket som det skulle kosta att ersätta den, förutsatt att betalningsviljan finns.

– En ekosystemtjänst är ju i allmänhet inte direkt prissatt, men ofta kan man använda verkliga marknadsdata för att få fram en indirekt värdering, säger Tore Söderqvist.

Som i exemplet med nötskrikan på Djurgården, där fröspridningens ekonomiska värde bestäms av vad det skulle kosta för människan att själv ombesörja planteringen. Det är ett exempel på ersättningskostnadsmetoden.

Ett annat sätt som utgår från marknadsdata är resekostnadsmetoden som till exempel används för att värdera rekreationsområden. Genom att ta reda på hur mycket resurser, i tid och pengar, som människor lägger ner på att besöka ett område kan en undre gräns för dess värde fastställas.

– Ett tredje sätt är fastighetsvärdemetoden, berättar Tore Söderqvist. Om man studerar till exempel luftkvalitet och fastighetspriser i olika bostadsområden så kan man – förutsatt att man lyckas hålla reda på alla andra faktorer som påverkar prissättningen – isolera hur just luftkvaliteten värderas.

Ibland finns inga marknadspriser att utgå från. Då får man ta till så kallade scenariometoder. I dem får människor i en enkät ta ställning till vad de skulle vara beredda att betala för en hypotetisk förändring.

– Den typen av undersökningar är kontroversiell bland ekonomer, säger Tore Söderqvist. Vissa anser att svaren inte är tillförlitliga eftersom de inte bygger på verkliga marknadsdata. Min slutsats av forskningen på området är att metoden kan vara tillförlitlig om man använder den på rätt sätt: helst i relativt konkreta frågor som de svarande är insatta i och berörs av.

 

Såväl ekonomiska som naturvetenskapliga osäkerheter gör i regel att värderingen blir ungefärlig.

– Man måste hålla koll på felkällorna, och hellre ange ett möjligt intervall än ett exakt värde, säger Tore Söderqvist.

– Ekosystem är dynamiska system, vilket innebär att de i sig själva innehåller en osäkerhet som är omöjlig att komma undan, påpekar Åsa Jansson. Men även osäkerhet kan värderas ekonomiskt – det är ju ett område som till exempel försäkringssektorn har väldigt mycket kunskap om.

Hon exemplifierar med risken för försaltning i avrinningsområdet Goulburn-Broken i sydöstra Australien:

– Där är grundvattnet salt och om det stiger över en viss nivå så blir marken oanvändbar för jordbruk under lång tid. Man vet var den kritiska nivån ligger – på runt två meters djup – och ur grundvattnets rörelser kan man härleda risken för att det skulle stiga över den nivån. På det sättet går det, för den som dessutom har en massa ekonomisk information, att räkna ut kostnaden för risken. Om man är bra på matte.

Anders Nilsson

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *