Publicerad i Tvärsnitt nr 3-4/2011.
Text: Anders Nilsson

AnnBritt Grünewald har levt med den svenska kriminalvården i mer än 40 år. Hon har gjort sig känd som en varm förespråkare för human fångvård, med betoning på just ”vård”. Trots att det är 14 år sedan hon lämnade posten som fängelsechef på Österåker är hon lika engagerad i frågor om brott och straff idag.

Med skivan Johnny Cash på Österåker i hörlurarna letar jag efter adressen där jag ska träffa AnnBritt Grünewald. Cash kommer till låten San Quentin och ändrar texten, till publikens jubel:

Österåker, what good do you think you do?
Do you think I’ll be different when you’re through?
You bend my heart and mind and you warp my soul,
and your stone walls turn my blood a little cold.

Det var hösten 1972 som The Man in Black spelade för fångar och personal på Österåkeranstalten, norr om Stockholm. AnnBritt Grünewald jobbade där redan då, men på konserten var hon inte, visar det sig när jag till slut hittat fram till henne.

— Nej, jag var på kurs den dagen, säger hon. Och alla var som galna och skulle ta sig in till konserten till varje pris, och då tänkte jag ”Nä, jag går inte dit.” Så där var jag ibland, ville gärna vara tvärtemot.

Hon började som assistent på Österåker i januari 1970. Inte för att hon kände något kall att vara med och reformera svensk kriminalvård, utan för att hon, en småbarnsmor i Roslagen, ville ha närmare till arbetet, och för att hon kände sig som en katastrof i rollen som socialbidragshandläggare. Men jobbet på Österåker väckte hennes engagemang och hon blev kvar på anstalten i 28 år, längre än någon av fångarna. De 19 sista åren, 1978—1997, var hon anstaltschef.

Humaniseringen som avbröts

Hennes första tid på Österåker blev något av en kulturchock. Klimatet var pennalistiskt och AnnBritt Grünewald konfronterades med många förhärdade själar. Främst bland personalen, får man intryck av när man läser hennes bok Trots allt möjligt. ”Den antagonism jag möter från den äldre vård- och tillsynspersonalen för mig närmare fångarna” skriver hon. Och några sidor senare: ”Jag behandlas respektfullt av fångar och föraktfullt av personal. Lön och fridagar är det viktiga för många vårdare. Fängelset är tydligt uppdelat i en personalsida och en fångsida. Eller snarare front. Jag är värvad av fångarna.”

Men klimatet förändrades. Humaniseringen av den svenska kriminalvården hade inletts, en ny kriminalvårdslag trädde i kraft 1974, och under några år gick förflyttningen på skalan mellan straff och vård rätt fort, minns AnnBritt Grünewald. Sedan tog det stopp.

— Utvecklingen vände faktiskt redan i slutet av 1970-talet, säger hon. Det började med Calle Lidboms lagar om mer restriktioner vid permissioner, och sedan fortsatte det att långsamt bli mer och mer repressivt under 1980- och 1990-talen. Jag tycker kulmen nåddes 1994 då man tillsatte en riktig general som generaldirektör för kriminalvården. Det var liksom en passande symbolhandling.

Längre straff ger inte färre brott

Men nu verkar en svängning vara på gång igen, säger hon nöjt. Hon nämner narkotikadomarna, där en ny praxis med avsevärt kortare strafftider införts under 2011. HD kortade nyligen straffet för en narkotikadömd man med ett helt decennium, från 14 till 4 års fängelse.

— Det har alltid förvånat mig att politikerna haft sådan tilltro till straffets påverkan på brottsutvecklingen, säger AnnBritt Grünewald. För politikernas mål är ju, eller borde vara, att minska brottsligheten. Men alla kriminologer jag känner, och det är ju några stycken, hävdar att det inte finns några belägg för att längre straff minskar brottsligheten. Det är tro och inte vetande.

Om inte vetenskap, vad är det då som format kriminalvårdspolitiken? Är den politikernas uttolkning av folkopinionen?

— Ja, i högsta grad! Men jag tror att man ska vara väldigt försiktig med att försöka tolka det allmänna rättsmedvetandet och folkopinionen. Det finns företrädare för alla åsikter, men de oförsonliga märks kanske mer. Jag kämpade ju länge för att Annika Östberg skulle få komma hem till Sverige, och varje gång jag hade uttalat mig i pressen fick jag en massa hatmejl. Jag tror det har att göra med låg utbildning: har man inte gått så många år i skola är det lätt att falla för enkla dikotomier som ont—gott. I själva verket utspelas ju kampen mellan ont och gott inte mellan människor, utan inom varje människa.

Brottslingar är barn som farit illa

I Trots allt möjligt skrev AnnBritt Grünewald att om alla barn verkligen finge de rättigheter som vi gemensamt beslutat att de ska få, så skulle hon som fängelsechef bli arbetslös. Känner hon likadant idag, 14 år senare?

— Absolut. Det är jag övertygad om. Fortfarande. Enligt mitt sätt att se det skapas ondska när barn utsätts för kränkningar tidigt i livet. Tidiga och upprepade separationer är ett exempel — det hindrar utvecklingen av självkänsla, empati och förmåga att klara sociala relationer.

— Ta till exempel frågan om barnhemsbarnen, som är aktuell nu, fortsätter hon. Jag vet många av mina gamla pojkar som for otroligt illa på barnhem och fortsatte att vara kaotiska hela livet och aldrig lyckades komma rätt i tillvaron. Sedan kom drogerna som de trodde var en lösning, men som bara ställde till det ännu mer för dem.

Hon citerar Hjalmar Söderbergs Doktor Glas: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.”

— Det är ju träffsäkert. Det är ingen tillfällighet att de raderna citeras så ofta.

Satsa allt på barn och familj

FN:s barnkonvention kom så sent som 1989 påpekar hon. Och inte ens i Sverige kan vi hävda att den är införd i alla avseenden.

— Nu pratar man om att satsa mycket på brottsförebyggande arbete. Enligt mitt sätt att se det borde man satsa hela skiten på barn och familj. Daghem, förskola, barnpsykiatri och stöd till barnfamiljer. Det vore effektivt, där skulle man få resultat. Och det sker ju också. Kunskapen har ökat; idag vet vi mycket mer om barns behov.

Ett hetsigt krafsande på utsidan av dörren avbryter intervjun. AnnBritt är på besök hos en väninna i Stockholm och vi har stängt in oss i ett avskilt rum i lägenheten för att kunna tala ostört. Nu har hundarna upptäckt var vi sitter. Det tar några sekunder, sedan far två pälsmoln in i rummet. AnnBritt presenterar:

— Det här är Buster, han bor här. Och det här är Max, min hund, en cavalier king charles spaniel. Vi har alltid haft hund, Max är nummer elva. Maximilian XI.

Stort ointresse för forskning tidigare

Efter några ystra varv runt våra stolar går hundarna med på att hålla sig lugna, på villkor att de blir omsorgsfullt kliade. Jag försöker föra tillbaka samtalet till relationen mellan forskning, praktik och politik i kriminalvården. AnnBritt Grünewald svarar att politiken och praktiken i alla fall under hennes aktiva tid tycktes genuint ointresserad av forskning.

— När vi började med Narkomanvårdsprojektet på Österåker 1975 begärde vi att få anknytning till forskning redan från första början. Vi behövde få verksamheten utvärderad, det var trial and error och vi hade inga belägg för att det vi gjorde var rätt. Under alla år kämpade jag för att vi skulle få in forskning i det vi gjorde, och att vi skulle få lära oss det som faktiskt var evidensbaserat. Men det enda jag lyckades åstadkomma under alla år var att Kriminalvårdsstyrelsen en gång delfinansierade en doktorsavhandling om fångars levnadsförhållanden.

När det på 1980-talet ändå blev en utvärdering av Narkomanvårdsprojektet, genom Statskontorets försorg, fick forskarna som skrev rapporten aldrig komma och redovisa sina resultat för Kriminalvårdsstyrelsen.

— De togs inte emot, säger AnnBritt Grünewald. Så illa var det. Men det där är ju annorlunda nu. Över huvud taget så finns ett helt annat intresse i hela samhället för kunskap från forskningen. Även inom kriminalvården verkar det finnas en insikt om att vi behöver forskningen. Det finns också en större öppenhet från forskningens sida, i och med att den tredje uppgiften formulerats. Det höjer nivån även på kriminalpolitiken, skulle jag tro.

Egen barndom lik fångarnas

Själv tycker hon att hjärnforskningens snabba utveckling är intressant och i högsta grad relevant för kriminologin.

— Jag tror ju att biologin har betydelse, i meningen att vissa individer är mer sårbara. Andra har en mer stabil grundkonstitution, tål mer.

Själv är hon av den robusta sorten, säger AnnBritt Grünewald, som haft anledning att grubbla över skillnaden. Att hon blev kvar i kriminalvården, att hon passade så bra i den här verksamheten och att den väckte ett sådant engagemang hos henne, var ingen slump.

— Jag vet ju precis vad det beror på, nämligen att jag själv kommer från en dysfunktionell miljö, helt klart. När jag tittar på min egen barndom så är den likadan som fångarnas. Därför har jag haft lätt att kommunicera med de intagna, och inte så sällan fått reaktioner som ”Hur fan kan du veta så mycket?” Jag berättade ju inget om mig själv för dem, men jag visste svaret på frågan.

Idag, 14 år efter att hon sa upp sig från Österåker, har hon fortfarande en hel del kontakt med gamla fångar — ”mina pojkar” som hon kallar dem. En av dem har ringt strax före intervjun för att prata om skadeståndet till barnhemsbarn.

— Han undrade om jag tyckte att han skulle anmäla sig för ersättningen, och det tyckte jag absolut. Det är en kille som har en förskräcklig historia.

Engagerad i politik och mycket mer

2006 lämnade AnnBritt Grünewald och maken Björn villan i Roslagen och flyttade till ett seniorboende i Säter i södra Dalarna. I höst fyller hon 70 år, men någon lugn pensionärstillvaro har hon inte inrättat åt sig än. Tvärtom verkar hon vara engagerad på alla håll och kanter — i lokalpolitiken, i kriminalvården, i kulturen. Hon är ordförande i kulturnämnden i Säters kommun, i Dalarnas Folkrörelsearkiv, i Martin Kochsällskapet (”tyvärr är ju arbetarförfattarna nästan bortglömda, han var ett av de mest kända namnen bland dem”) och Brottsförebyggande rådet i Säter. Därtill ledamot i landstingets kulturnämnd och S-kvinnornas distriktsstyrelse samt övervakare för en fånge på Kumla, som hon hälsar på då och då. Och så är hon ofta ute och föreläser.

— Idag ska jag tala för Sveriges Pensionärsförbund i Täby. Pensionärer är väldigt intresserade av brott och straff, jag skulle kunna vara ute varenda vecka och prata. Det är bra, jag försöker nyansera deras syn lite. Efter Täby är jag inbokad i Härnösand, sedan Leksand, sedan Ljusdal…

— Jag har alltid haft mycket att göra, fortsätter hon. Jag känner inte att jag behöver lägga ner det. Någon gång förstås, men inte just nu.

Trivs på institution

Fast uppdraget i kulturnämnden tänker hon trots allt lämna vid nästa val, säger hon. Det är dags att låta yngre förmågor ta över i politiken, och själv skulle hon behöva lite utrymme för att skriva. I Trots allt möjligt har hon beskrivit sina första år på Österåker, fram till 1974. Nu börjar det bli dags att sätta fortsättningen på pränt.

Seniorboendet omfattar nio lägenheter och är inrymt i Säters gamla mentalsjukhus, intill den nuvarande rättspsykiatrin.

— Ja, jag är granne med Thomas Quick nu. Området ligger vid sjön Ljustern, oerhört vackert, med en strandpromenad där Max och jag går. Och så har vi egen kulvert till vårdcentralen, gymmet och restaurangen. Det är perfekt; jag trivs på institution och känner mig fullständigt hemma.

Anders Nilsson

FAKTA/AnnBritt Grünewald
Namn: AnnBritt Grünewald
Ålder: 70 år i november 2011
Familj: Maken Björn, tre vuxna söner, fem barnbarn
Bor: Lägenhet i Säter
Utbildning: Beteendevetare och konsthistoriker
Böcker:Trots allt möjligt (1997), Den förlorade sonen (1999) och Tantvarning! (2003)

AnnBritt Grünewald om…

… rättspsykiatrisk vård:
”Tillräknelighetsbegreppet är svårt, och har utretts gång på gång. Nu har lagstiftningen blivit för restriktiv, tycker jag. Det är ju nästan omöjligt att döma en människa till rättspsykiatrisk vård, hur tokig hon än är. Trots att vi vet rättspsykiatrisk vård ger mycket bättre resultat än kriminalvård.”

… åren som styrelseordförande för Högskolan Dalarna:
”Det var verkligen inte my cup of tea. Idag har jag uppdrag som passar mig mycket bättre.”

… den förestående 70-årsdagen:
”Inte mycket att uppmärksamma; alla människor klarar som bekant av att fylla år. Men nästa sommar firar jag och Björn guldbröllop, och det, däremot, är en bedrift värd att uppmärksamma. Hur man håller ihop äktenskapet? Jag brukar tala om vikten av att lämna utrymme för den andre. Att man delar det mesta, men har lite utrymme för sig själv. Ett eget rum, som Virginia Woolf skrev.”