Publicerad i Tvärsnitt nr 1/2010.
Text: Anders Nilsson

Lundafysikern Bodil Jönsson tituleras numera professor emerita. I höstas gick hon i pension och i samma veva gav hon ut boken Tio år senare, där hon funderar över hur våra livsmönster förändrats under 00-talet. Tvärsnitt kontaktade henne för ett samtal om cyklicitet i livet, fysiken och forskningen.

”Vem är jag idag, vad vill jag egentligen göra nu?” Bodil Jönsson har lovat sig själv att inte hoppa på nya långsiktiga engagemang under sitt första år som pensionär. Efter 46 år på Lunds Tekniska Högskola håller hon nu mellandagar, som hon säger. Tänker, föreläser, läser, skriver och funderar då och då på inriktningen på resten av sitt liv.

– Med pensioneringen har jag gett mig själv den mest uppenbara valmöjlighet som jag haft sedan jag var 15 år och valde reallinjens matematiska gren, konstaterar hon. Som många andra i 40-talistgenerationen är jag ännu inte förbrukad – tvärtom kommer jag inte sällan på mig själv med att ha utvecklat förmågor som jag inte hade för fem år sedan. Jag har svårt att tro att jag inte framöver kommer att söka mig till något meningsfullt också på mer långsiktig basis – men till vad har jag ingen aning om. Tills vidare är det oväntat trevligt med mellandagar, och jag får ofta forskningsvittring på nya frågor – något som inte alltid är så lätt när man är mitt inne i det akademiska livet.

Bodil Jönsson är kärnfysiker i grunden, med 14 MeV (megaelektronvolt)-neutroner som sin specialitet. Men de senaste tjugo åren har tekniskt stöd för människor med funktionsnedsättning varit hennes forskningsområde. Hon var med och grundade avdelningen för rehabiliteringsteknik, Certec, i Lund i slutet av 1980-talet, och har verkat där sedan dess. Den digitala revolutionen har varit en milt sagt omvälvande tid inom rehabiliteringstekniken, förklarar hon.

– Datorn, internet och mobiltelefonen har visserligen varit revolutionerande för de flesta av oss, men för många människor med funktionsnedsättningar har det erbjudit sanna förstagångsmöjligheter, förklarar hon. På internet kan alla vara olika, man får lov att vara långsam utan att det märks, man kan ha starkt varierande dagsform och ändå studera på distans, och man kan delta på sociala medier utan att funktionsnedsättningen sätter prägel på kommunikationen.

Kontakten genom Certec med människor med utvecklingsstörning och hjärnskador fick henne också att fundera vidare kring människans relation till tiden.

– Jag har nog alltid varit intresserad av tiden; tid och rum är ju alltings utgångspunkt. Men det var först på Certec som jag på riktigt blev medveten om hur svårt livet blir om man inte förstår sig på tiden. Det handlar inte bara om att kunna klockan (när?), utan om det mer fundamentala, som att förstå före och efter, hur länge? och hur ofta? En människa som inte har rimliga hjälpmedel att förstå tiden blir maktlös både vad gäller förväntningar, planering och minnesbilder. Hon flyter helt enkelt omkring i tillvaron.

Med den nya teknikens hjälp kan dessa personer få en förnimmelse av då, nu och sedan och den struktur, rytm och cyklicitet i tillvaron som alla människor behöver, menar hon.

– Människan och hennes föreställningsvärld har ju uppstått i samspel med cykliciteten i den nära delen av kosmos: dag och natt, årstider, månens cykler. Vi tycks ha behov av rytm och cykler, och dessutom en medfödd förmåga att falla in i varandras rytm. Om du studerar små barn som klappar i händerna så är det väldigt svårt att hitta den unge som klappar i otakt.

Men medan den digitala revolutionen kan strukturera tiden för människor med funktionsnedsättning så tycks den paradoxalt nog ha förändrat resten av samhället i motsatt riktning: bort från rytm och cyklicitet, bort från en kontinuerlig tidslinje. Det har uppstått en tidsuppfattning som varken kan betecknas som linjär eller cyklisk, utan verkar vara av ett tredje slag, noterar Bodil Jönsson.

– Både linjär och cyklisk tidsuppfattning har då, nu och sedan som hänger ihop, men inte blandas ihop. Det som skett nu är en uppstyckning i staccato-nu:n – ett nu följt av nästa nu och nästa. Jag tror att rytmen är det viktigaste av allt för ett liv i rimlig balans. Just därför har vi problem idag, eftersom vi har tagit bort de två tidigare rytmhållarna i människans liv: den som måltiderna gav, och den som skillnaden på natt och dag gav. Skillnaden mellan natt och dag började utplånas i och med möjligheten att ha ljust dygnet om, men detta var bara ett förstadium till vad som sedan hände när vi förlade så mycket av våra liv till datorn och internet med omedelbar tillgänglighet dygnet om. Alla dessa förändringar har fördelar, men vi har aningslöst spolat ut barnet med badvattnet när vi inte förstod att den tidigare rytmen också tillförde oss en styrning. Vi har ännu inte uppfunnit nya hjälpmedel för att hålla rytmen men jag tror att sådana kommer.

Detta skriver Bodil Jönsson om i sin nya bok Tio år senare, där hon ger sin bild av decenniet som förlöpt sedan den uppmärksammade Tio tankar om tid kom ut 1999. Ett centralt tema i den var att gamla och nya krav och möjligheter i våra liv kolliderade och gjorde oss stressade och utbrända. I sin nya bok konstaterar hon att vi tycks må bättre idag, men till ett beklagligt pris.

– År 1999 handlade krampen mycket om att man försökte leva det gamla livet med dess större och långsiktigare uppgifter samtidigt med det nya och plottriga. Nu har lätt-o-lagom tagit över helt, och det har inställt sig ett relativt lugn men dessvärre genom att mycket av det meningsfulla har förträngts.

”Det chattas och bloggas och twittras och SMS:as jag dricker en latte, jag gör pannkakor, jag ska gå ut…” skriver hon i Tio år senare. Hon kallar det en i-stunden-kultur, en här-och-nu-kultur, som bara uppehåller sig vid livets korta cykler, och negligerar de långsamma.

– Datorn, internet och mobiltelefonen har medfört en ökad prioritering av det omedelbara och den ständiga tillgängligheten, och exempelvis Google erbjuder en bedövande korttidseffektivitet. Men långtidseffektiviteten har blivit satt på undantag: ibland kan man ju behöva hålla på i åratal innan en ansträngning bär frukt. Den sortens tålamod behöver tränas om också de längre cyklerna av ”så och skörda” skall få sin plats. De sätts allt mer på undantag.

Förändringen är högst märkbar även i högskole- och forskarvärlden, menar Bodil Jönsson. Tålamodet med forskning som tar tid blir allt mindre. Fokus förskjuts gradvis från långsiktigt till kortsiktigt.

– Det handlar inte om att det var bättre förr, jag är hjärtinnerligen trött på gamla människor som hävdar det, och vill absolut inte verka sådan. Men ska du kunna tänka stringent i flera led, och synliggöra detta tänkande, så behöver du träna. Man uppnår inte detta vid första försöket, bara för att man är riktigt skärpt. Jag tror att det handlar väldigt mycket om vanor, om vem man som ung forskare får vara tillsammans med när man resonerar, och hur pass viktigt detta upplevs.

När samtalet kommer in på förhållandena i forskarvärlden blir hon riktigt engagerad. Hennes annars så vänliga och godmodiga lundensiska får en mer sammanbiten och skarp klang när hon redogör för allt organisatoriskt jäkelskap som hindrar forskarna från att göra sitt jobb.

– Jag har ju för mig att det enda forskningsresultatet som är värt namnet är genuint ny kunskap. Ny kunskap kan man nå på en massa olika sätt, men idag är forskning synonymt med projekt. Rytmen i forskningen har ändrats, och det är lite förvånande att det inte diskuteras mer vad det får för effekter när forskning på det här sättet periodiseras, genom att allt ska bedrivas med projektstöd. Där har du också en cyklicitet!

Problemet med dagens projektfinansiering är inte bara att den är kortvarig, utan att den därtill är kortsiktig, anser hon.

– Man lär sig att vända kappan efter vinden. Man lär sig hur man ska uttrycka sig ena året, och att det är någon annan trend som gäller nästa år. Det kan variera väldigt mycket, beroende på forskningsprogram och politisk ledning. Kruxet är att det här inte bara påverkar hur man skriver – man blir ju sådan i huvudet också.

– Det finns ju ingen annan som kan försvara forskningens långsiktighet än universiteten själva, fortsätter hon. Det borde vara vår grej. Vi borde räcka upp handen varje gång de här konstiga nyordningarna dyker upp. Istället tycker jag att universiteten spelat med och varit oändligt fogliga.

Hon frågar retoriskt vilken annan yrkesgrupp som skulle godta att bara de nya (det vill säga doktoranderna) bedriver yrket medan de som har lång erfarenhet måste ägna sig åt annat än sin grunduppgift?

– Det är ju dit vi har kommit, för att vi dansar den här ovärdiga dansen kring guldkalven. I stor utsträckning är det ju vi forskare själva som håller systemet igång: vi går med på att medverka till utlysningar, forma nya konstellationer för att passa in, skriva ansökningar, granska varandras ansökningar, redovisa medel. Vi borde alltså själva kunna stoppa snurren om vi ville.

 

När Bodil Jönsson nyligen invigningstalade vid Linnéuniversitetets invigning underströk hon universitetens roll, inte bara som hämningslösa kunskapsutvidgare utan också som kunskapssammanbyggare. Kunskapssamhällets fragmentariska tendenser oroar henne, och hon vill se mer ansträngningar att foga samman mosaiken till en helhet.

– Enligt Durkheims teori om anomi glider individen isär när samhället glider isär, och jag tänker att det samma kanske händer när kunskapssamhället glider isär. Individen ska inte behöva bli desorienterad och schizofren av utvidgad kunskap, utan hjälpt och stimulerad.

Trots sin kritik av rådande tankekonjunktur ser hon hoppfullt på framtiden. Småttighetens och kortsiktighetens tid är utmätt. Motreaktionerna syns redan, menar hon.

– Jag kan tänka mig att den här perioden kanske var en nödvändig mellanstation innan vi går vidare till något roligare. Ett tydligt tecken på att något annat är på väg är att intresset för frågor om mål och mening ökar. Sorgligt nog slår detta motnaturvetenskaperna, som ännu inte förmått få unga människor att se mål och mening där.

 

Tio tankar om tid blev 1999 års mest sålda bok i Sverige. Den svenska utgåvan har sålts i 650 000 exemplar, och boken har dessutom översatts till ett 20-tal språk. En hel del kände igen henne från SVT:s Fråga Lund redan innan, men med Tio tankar om tid blev Bodil Jönsson Ställtids-Bodil med hela svenska folket. På gott och ont.

– Ibland kan jag bli lite trött på att så ofta bli förknippad med tid och rytm och balans – jag kan ju faktiskt en massa annat också, och det är garanterat inom rehabiliteringstekniken som jag satsat mest av hela mitt jag. Men det kan hända att det ändå är genom att utgå från tidsområdet som jag kan göra störst nytta. Jag tänker på Bunsen, den duktige kemist och forskare som uppfann en brännare för att kunna genomföra sina experiment. Idag är det bara brännaren som gör att vi kommer ihåg honom – bunsenbrännaren som de flesta av oss har använt i skolan – trots att den egentligen bara var ett medel för att kunna utföra det han egentligen ville göra. Jag ser nog på Tio tankar om tid som min bunsenbrännare, som gjort det möjligt för mig att göra mycket av det jag också gör.

Tio år senare är den första bok som Bodil Jönsson har skrivit under en koncentrerad manusproduktionstid. Hennes tidigare böcker har vuxit fram successivt under längre perioder.

– Jag skriver alltid. Jag har ett ganska starkt idéflöde, som bitvis är störande för mig själv. Jag måste helt enkelt bli av med uppdykande tankar, liksom hålla dem i handen och stoppa in dem i datorn för att på så sätt rensa huvudet från dem. Det är ett tufft jobb, men det är ännu tuffare att låta dem tumla runt.

Anders Nilsson

 

Fakta / Bodil Jönsson
Ålder: 67 år.
Familj: Tre barn, fem barnbarn
Bor: I ett jägmästareboställe från 1800-talet i Dalby, en mil öster om Lund.
Aktuell med: Tio tankar om tid – Tio år senare (Brombergs förlag)
Har tidigare (utöver läroböcker) gett ut:

• Tio tankar om tid (1999)
• Den obändiga söklusten (2000, tillsammans med Karin Rehman)
• Tankekraft (2001)
• I tid och otid (2002)
• På tal om fysik (2003)
• Vunnet och försvunnet (2004)
• Hjälper medicinen? (2005, tillsammans med Stefan Carlsson och Eva Fernvall)
• Design Side-by-Side” (2006)
• Guld (2006)
• Tio tankar om mat (2007, tillsammans med Håkan Jönsson)
• Vi lär som vi lever (2008)

 

Bodil om …

… fysikens paradigm:
”Man behöver inte alltid göra så himla stor affär av de paradigmskiften som skett i fysiken. Tiden efter Einstein är inte något helt annat än tiden före Einstein. Vi kan ju fortfarande använda oss av våra gamla Newtontankar. För övrigt blir de flesta av oss aristoteliker när vi hamnar i riktigt krisiga situationer.”

… rehabiliteringsteknik:
”Det är fortfarande mycket svårare att få gehör för satsningar på det som berör vardagens alla timmar, i skolan, hemma och på arbetet, än för det som berör den direkt ”medicinska” teknik som behövs främst för specialistvården. Men det kommer att förändras efterhand som de berörda själva och deras närstående får allt mer att säga till om.”

… varför hon blev fysiker:
”Eftersom jag var flicka och duktig i språk, föreföll valet självklart: latinlinjen. En ung fysiklärare vädrade sina egna fördomar när han hävdade att jag var för klok för att bli latinare. Han avgjorde förstås inte min framtid, men sådde det först fröet jag kan komma ihåg. Kunde jag alltså välja? Nyfikenheten och spänningen inför det okända tog över och det blev reallinjens matematiska gren.”

… cyklicitet i fysiken:
”Förbluffande många av de fysikaliska fenomen som omger oss är repetitiva, cykliska. Det är kanske därför vi har så lätt att förstå storheten frekvens, trots att den inte är alldeles enkel.”