Hans bilder utmanar vår svartvita världsbild

Publicerad i Tvärsnitt nr 4/2010.
Text: Anders Nilsson

Förmågan att göra världshälsostatistik begriplig, intressant och till och med underhållande har gjort Hans Rosling till en efterfrågad föredragshållare över hela världen.
När Tvärsnitt sökte upp honom för ett samtal om bilder blev det också ett samtal om ramar – forskningens ramar.

Klockan är 9 på morgonen. Hans Rosling har för dagen kostym och drar en liten resväska efter sig när han med raska steg går in genom Karolinska Institutets entré och upp längs Nobels väg. Under eftermiddagen ska han tala vid seminariet Discover for Global Good, tillsammans med folk från bland annat Gates Foundation. De ska resonera om hur biomedicinsk forskning ska kunna få en starkare koppling till hälsoproblemen i fattiga länder. Men Hans Rosling hinner inte vara kvar på eftersnacket och buffén.

– Då åker jag till Arlanda, säger han. Klockan fyra i natt landar vi i Tel Aviv, sedan blir det bil till Ramallah. De säger att vi ska vara framme vid sjutiden på morgonen.

I Ramallah ska Hans Rosling hålla föredrag på den palestinska statistiska centralbyrån. Det är ju en stor dag imorgon – den Internationella Statistikdagen. Visste jag inte det?, undrar han med ett leende.

Hans Roslings udda karriär har återberättats i många sammanhang, så låt oss snabbspola den: Läkare i Moçambique i slutet av 1970-talet. Konfronterades med ett utbrott av en okänd förlamningssjukdom. Blev oplanerat forskare och fann orsaken till sjukdomen (som fick namnet konzo): blåsyra i grödan kassava. Flyttade hem till Sverige. Blev så småningom ansvarig för kurs i internationell hälsa på läkarutbildningen. Förvånades över studenternas monumentala okunskap i ämnet. Gjorde pedagogiska diagram av FN:s världshälsostatistik för att vederlägga elevernas gammaldags, svartvita världsbild av i- och u-länder. Höll underhållande föreläsningar med denna grafik i allt större sammanhang. Talade på konferensen TED Talks i Kalifornien 2006, och blev världsberömd.

Föredragen från TED (det har blivit flera) har visats miljontals gånger på nätet och Rosling reser numera världen runt som föredragshållare. Efter Ramallah är det dags för Mexiko. För att hinna med har han avvecklat nästan hela sin tjänst vid KI. Nu är han entreprenör, förklarar han, med stiftelsen Gapminder som bas.

Det här numret av Tvärsnitt har bilden som tema. Du har ju i praktiken gjort ett experiment om bildens betydelse. Du försökte lära ut internationell hälsa, först utan bra grafik, och sedan med. Hur vill du formulera din slutsats?

– Att dela ut tabellerna ur UNICEF:s State of the World’s Children, som jag gjorde i början, hade ingen som helst effekt. Sedan gjorde jag den första grafen. Den hade effekt hos några; de som var vana att läsa grafer. Men ”wowet” kom vintern 1998/1999 när grafiken började röra på sig. Så det var egentligen inte bilden i sig som var den stora grejen, utan animeringen!

Rörliga bilder kan ha en enorm attraktionskraft, konstaterar han. Han gillade att läsa Kalle Anka som liten. Men att se Disneys figurer på film första gången var något mycket större.

– Jag minns det fortfarande. Vilken lycka att se Pluto fara runt!

Den förlegade syn på världen som du kämpar mot består ju också av starka bilder – du brukar själv tala om ”Tintins värld”.

– Ja, och Kurrekurreduttön! Se här, säger Hans Rosling och drar fram Pippi i Söderhavet och Tintin i Tibet som står inklämda bland facklitteraturen i det lilla arbetsrummets överfulla bokhylla.

Jo, han har börjat förstå bildens makt, säger han. Hur det behövs nya bilder för att sudda ut de gamla.

– Nu för tiden när jag berättar om hur födelsetalen sjunker i nästan hela världen, så visar jag också bilder på tvåbarnsfamiljer på olika kontinenter. Ett ungt par och två barn i Mexiko, där de håller på att bygga sitt nya hus. En mamma och en pappa och två barn på en riksha i Bangladesh. Och en tvåbarnsfamilj på en moped i Vietnam. Så ser det ut idag. En annan bild som skulle utmana invanda föreställningar, och som jag önskar att jag hade, är en svensk au pair hos en familj i Peking.

 

Hösten 2010 tycks alla ha bestämt sig för att prisa Hans Rosling. Inom loppet av ett par månader har han förärats KTH:s stora pris, Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademiens guldmedalj samt Illis Quorum från regeringen. Han försäkrar att han blir lite rörd.

– Men att ge fler utmärkelser till någon som är 62 år… nej. Sporten i att dela ut priser är att hitta pristagare tidigt i karriären, att vara djärv och lyfta fram någon som går en ovanlig väg. Tänk så många med bra idéer som man missar!

Det erkännande som han sätter mest värde på fick han redan 1981, säger han.

– Maud och Birger Gustavssons stiftelse! De gav mig mitt första forskningsanslag, så att vi kunde följa upp konzoepidemin. De statliga forskningsfinansiärerna hade sagt nej och bett mig återkomma när det var ansökningstid. ”Jamen det handlar ju om en epidemi, vi kan inte vänta!”, sa jag. ”Går inte”, sa de. Men Maud och Birger Gustavssons stiftelse, de lyssnade. De behandlade ansökan snabbt men korrekt, och jag fick pengarna. Sådant kommer man ihåg. Nämn Maud och Birger Gustavssons stiftelse i din artikel!

Idag hade kravet på etikprövning blivit ytterligare en komplikation, säger han.

– Hur ska man kunna få etiskt tillstånd när man studerar en epidemi? När skillnaden på att man får reda på utbrottet och att man börjar studien är femton minuter. Det finns inget sätt! Jag har kämpat för att vi ska få ett sätt att hantera epidemiska utbrott med etiskt tillstånd, men det går inte.

Vi kommer in på forskningens villkor, och hur de regler som skapas för att säkra den vetenskapliga kvaliteten samtidigt hotar att likrikta och hämma sökandet efter kunskap.

– Ju mer kvalitetskontroll man inför desto fyrkantigare blir det, suckar Hans Rosling. Vi behöver lite graffiti på väggen också! I min avhandling var jag inte förstaförfattare på något av pappren; faktiskt inte ens angiven som författare på två av dem. Inte en chans att den skulle ha godkänts idag. Men en riktigt bra avhandling är det.

Han letar i hyllan och plockar fram en nött skrift, på väg att falla isär i lösa blad.

– Moçambiques president tillät inte att vi publicerade vår forskning om epidemin. Hälsoministern löste det på ett elegant sätt: ministeriet skickade in vår artikel istället. Titta här! Första artikeln, angiven författare: ”Ministry of Health, Moçambique”. Och så längst ner med minimala bokstäver: ”Text prepared by H. Rosling”. Samma sak med avhandlingens andra artikel. Min handledare Harry Boström sa ”Skit samma, bara det är bra!” Men idag skulle det aldrig ha gått igenom systemet.

Vad är det som har hänt då?

– Det som händer med alla kyrkor. Institutionalisering och formalisering.

Nej, Hans Rosling förespråkar inte något slags vetenskaplig anarkism, förklarar han. Ramar behövs, men man måste också vara öppen för att ändra ramarna efter forskningens behov, inte tvärtom, tycker han.

– Vi måste hitta en balans mellan form och innovation. De stora framgångarna har ju varit när nya ämnesområden skapas, som när medicin fick en egen fakultet, skild från teologin. Eller när metoder förs från ett område till ett annat, som när DNA-tekniken fördes in i kriminologin, eller när arkeologerna tog in C14-metoden i sin disciplin.

I Moçambique såg han tydligt problemen med att forskare inte vill eller vågar sig utanför sitt eget skrå, säger han. Därför var han mån om att den forskningsmiljö han själv var med om att bygga upp vid KI skulle vara tvärvetenskaplig.

– Jag har sett epidemiologer bli alldeles ställda inför samhällen utan register och heltäckande sjukvård. Hur skulle de kunna bedriva någon forskning där? Och jag har sett utvecklingsgenetiker försöka få bort giftet i kassavaroten, därför att de inte kunde prata med bönder. Hade de använt antropologernas metoder hade de upptäckt varför småbrukare i Afrika helt rationellt väljer giftiga kassavasorter. Jordbruksforskarna som jag mötte i Moçambique extrapolerade hela tiden från avancerat jordbruk till självhushållsjordbruk, och kunde därför inte åstadkomma något relevant. Vi som kom från andra discipliner gjorde faktiskt mer nytta för jordbruket.

Han drar en parallell till mjukvaran i Gapminders animerade grafik, som imponerade så stort på Googles grundare Larry Page att Google köpte programmet och anställde dess utvecklare: Hans Roslings son Ola och sonhustrun Anna Rosling Rönnlund.

– Ola gjorde första versionen av programmet istället för att skriva uppsats när han läste ekonomisk historia. Han och Anna köpte sig en manual i hur man programmerar i Macromedia-Flash. Det var den första svenska programvara som såldes till Google, och den var inte utvecklad av högskoleutbildade programmerare. Det är faktiskt en ganska hård kritik av det akademiska systemet.

Själv gjorde Hans Rosling inte ett dugg för att hjälpa Ola och Anna på traven, säger han självkritiskt. Snarare var han ett av alla hindren, bromsklossarna. Det är lätt att tala sig varm för vikten av att stödja unga begåvningar med bra idéer; det kan vara svårare att göra rätt i praktiken.

– De behövde en snabbare dator. Jag sa nej till att låna ut 10 000 kronor. Sedan sa jag nej till att gå i borgen för ett lån. Då hittade Ola Tidskriftsverkstan, som drevs med pengar från Göteborgs kulturförvaltning. Där kunde de få låna datorer! Sveriges skattefinansierade offentliga sektor blev räddningen.

 

Nu är Hans Rosling igång med researchen för sina framtida föredrag. Han vet vad han vill förändra.

– Det jag har gjort hittills är att tala om att det som publiken anser vara omöjligt i framtiden redan är ett faktum. De tror att indiska kvinnor fortfarande har sex, sju barn, när de i själva verket har 2,7. Och i Iran föds det färre barn per kvinna än i Sverige idag. Så jag har uppdaterat deras syn på världen. Men jag tycker inte att jag har lyckats förmedla en ny världsbild som människor kan hantera.

Hans Rosling har funderat över orsaken och kommit fram till att man inte kan förstå nutiden ordentligt om man inte kan föreställa sig framtiden. Därför vill han visa alternativa scenarier över världens utveckling, så att publiken kan skapa sig en bild av vartåt det barkar.

– Jag försöker plocka ihop de konsensusprognoser om framtiden som finns. Om åtminstone två tunga projektionsforskare inom ett område tycker lika, då förlitar jag mig på det.

Enklast är demografi, säger han. Där råder rätt stor enighet om till exempel vilka de avgörande faktorerna för befolkningstillväxten är.

–Kvinnlig läskunnighet, undvikande av absolut fattigdom, tillhandahållande av basal hälso- och sjukvård för barn samt familjeplanering. Har man det i ett samhälle får man tvåbarnsfamiljer, punkt slut.

Han vill också få med prognoser om bland annat energiförsörjning och internationell handel. Forskare inom respektive fält hjälper honom och guidar i materialet.

– Det är spännande. Jag rör mig mellan A-kursens, professorns och vetenskapsjournalistens perspektiv.

När kommer man att få se det här föredraget?

– Någon gång om 1–17 år. Hemligheten bakom att göra något bra är att arbeta om, gång på gång. Jag är rätt uthållig. Jag tål att upprepa, orkar slänga bort och börja om. Jag är en jävel på att skriva om artiklar. Det är en viss styrka.

Anders Nilsson

Fakta/Hans Rosling
Namn: Hans Rosling
Ålder: 62 år.
Yrke: Idag entreprenör. Tidigare läkare och forskare.
Arbetsgivare: stiftelsen Gapminder, som han grundat.
Familj: hustrun Agneta, tre barn och sju barnbarn.
Bor: i Uppsala
Udda kompetens: svärdslukare

Hans Rosling om…

… Illis Quorum:
”Jag hänger den bak och fram, så inte kungen syns. Jag blev väldigt stolt när jag läste vilka andra som fått den, som Elise Ottesen-Jensen och Elsa Brändström. Det var ju kvinnornas medalj förr, eftersom de inte fick ordnar.”

… sin föreläsningsstil:
”Jag kallar det för faktabaserad brutalförenkling. Jag är lite clown. Det här är grövsta formen av showbiz, men utan att kompromissa om det vetenskapliga innehållet.”

… tillfälligheter:
”Engelskan har ett ord för resultatet av positiva tillfälligheter: serendipity. Det är det vackraste ord jag vet. Det är nästan inget i min karriär som jag har planerat.”

… klass och identitet:
”Min bästa egenskap är att jag inte har något behov av att tillhöra en viss grupp. Jag är den första i min släkt som har gått mer än sex år i skola, och jag har egentligen aldrig anpassat mig till den akademiska världen. Ändå har jag känt mig väldigt välkommen i de akademiska institutionerna, särskilt på KI. Där bedöms man verkligen bara efter sin vetenskapliga produktion; ingen bråkar om man har en suspekt bakgrund.”

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *