”Ett stort problem, menar Agneta Gulz, är att det i skolvärlden ofta inte görs åtskillnad mellan vetenskap och forskning – alltså mellan den väletablerade kunskapen och det pågående kunskapssökandet.
– Ny forskning är spretig till sin natur, och främst relevant för forskarna själva. Den är osäker och preliminär och imorgon kan en annan studie ge motsatt resultat. Det är inget man bör basera stora utbildningssatsningar på, säger hon.
Ändå är det så det ofta har gått till, anser hon. Färska studier upphöjs till etablerad sanning och tillåtits trumfa mer välunderbyggd kunskap – i synnerhet om de nya rönen är i samklang med rådande värderingar och uppfattningar.
– Mycket bottnar i missriktad omsorg om barnen och en felaktig föreställning om att vi själva vet bäst hur vi lär oss. Man vill inte att barn ska tvingas ha tråkigt i skolan utan få vara kreativa och blomstra. Lite Rousseau: släpp dem fria och låt kunskapstörsten leda dem! Det låter härligt. Men det är tyvärr i strid med vad kognitionsvetenskap kan berätta om hur vårt lärande fungerar.”
Ett av de mest intressanta samtal jag haft hittills i år var med kognitionsvetaren Agneta Gulz som beskrivit viktiga delar av svensk skola som pseudovetenskapliga. Nu är intervjun publicerad i tryck i Skolporten #2/2022. Förhoppningsvis dyker den även upp på nätet så småningom.
