”Små cellklumpar, några millimeter stora, flyter omkring i rosa näringslösning. De består av odlade mänskliga hjärnceller som på egen hand organiserat sig till levande hjärnvävnad. Cellerna klumpar ihop sig och förökar sig, kopplar upp sig mot varandra och börjar spontant skicka signaler genom synapserna.

En bit mänsklig hjärna, levande och aktiv, flytande i en skål. Tanken är inte helt behaglig.”

I nyutkomna Modern Psykologi nr 11/2017 skriver jag om forskningen med cerebrala organoider – så kallade minihjärnor. Om varför den är viktig för att förstå den mänskliga hjärnan bättre, och om vi kan vara alldeles säkra på att en bit levande hjärnvävnad inte ligger och har ångest i sin skål?