Delia Derbyshire och den första electronicahitten

Delia Derbyshire, Aftonbladet, 24 dec 2021.

Först publicerad i print i Aftonbladet 24 december 2021. Smärre edits gjorda.

Text: Anders Nilsson

Långt innan synthar existerade skapade Delia Derbyshire den första elektroniska hitten. Band som Beatles, Rolling Stones och Pink Floyd sökte upp henne, men för allmänheten förblev hon okänd. Idag, 20 år efter sin död, är hon mer inne än någonsin.

Geni, pionjär och före sin tid. Så brukar Delia Derbyshire beskrivas. Ibland också som ”the mother of electronic music”. Hon var relativt okänd under sin levnad, men närmar sig idag ikonstatus. Att hon samplats av så skilda artister som Pink Floyd, Freddie Gibbs och Die Antwoord ger en fingervisning om att hennes musikaliska arv inte är helt lätt att definiera.

Delia Derbyshire 1965.

Men vi tar det från början. Det var 1963 som Delia Derbyshire skrev in sig i musikhistorien. BBC planerade en ny science fiction-serie om en märklig doktor som reste i tiden. Nu behövdes ett ledmotiv. Producenten sneglade åt den franska gruppen Les Structures Sonores som gjort succé världen över med sina egentillverkade glasinstrument, men… prislappen avskräckte. Istället gick frågan till BBC:s egen ljudverkstad, The Radiophonic Workshop. Kunde verkstaden skapa något liknande av den melodi som tonsättaren Ron Grainer hade komponerat? Uppdraget gick till Delia Derbyshire, 26 år och nyanställd på avdelningen. Hon levererade med besked: ett ledmotiv och på kuppen en musikhistorisk milstolpe. Det välkända Doctor Who-temat som hon skapade kan beskrivas som den första elektronmusikaliska hitten. Den första synth-hitten hade man velat säga, men vid den här tiden fanns inga synthesizers. Kraftwerks Autobahn och Jean-Michel Jarres Oxygène IV låg mer än ett decennium in i framtiden.

Kuslig science fiction-musik hade tidigare skapats med det elektroniska instrumentet theremin ackompanjerat av traditionell orkester. Delia Derbyshires Doctor Who-tema var istället elektroniskt från början till slut, konstruerat med ett dussin tongeneratorer, analoga samplingar, filter, rullbandspelare och ett vasst rakblad. Ljuden klipptes bokstavligen ton för ton i den magnetiska tapen och skarvades ihop till en helhet. (Här är ett underbart klipp från BBC:s framtidsmagasin Tomorrow’s world 1965, där hon förklarar hur det går till.)

Tekniken i sig var inte ny. Den användes i konstmusikvärlden för avantgardistiska ljudcollage och på BBC för allehanda ljudeffekter och vinjetter. Men ingen hade någonsin skapat hitmusik med enbart maskiner – melodiös och medryckande som nådde ut och uppskattades av en bred publik. Det gjorde Delia Derbyshire. Doctor Who-temat släpptes till och med som singel.

”Skrev jag verkligen det där?”, ska den överväldigade tonsättaren Ron Grainer ha utbrustit när han fick höra resultatet.

”Det mesta av det”, ska Delia Derbyshire ha svarat.

Grainer föreslog att de två skulle dela rättigheterna till verket, men det tillät inte BBC. Det skulle dröja flera decennier innan Derbyshire ens nämndes i eftertexterna.

Idag beskrivs Doctor Who-temat som ett av världens mest kända ledmotiv. Det har uppdaterats ett antal gånger under seriens nästan 60-åriga historia, alltid med Derbyshires tolkning som utgångspunkt. Faktum är att hennes original åldrats betydligt bättre än somliga senare versioner.

Men det musikaliska arv som Delia Derbyshire lämnat efter sig är mycket större än Doctor Who-temat. Hon gjorde egen musik och hon influerade andra. Under 1960- och tidigt 1970-tal rörde hon sig i Londons avantgardekretsar. Att skapa musik med bandspelare var en stor grej och Derbyshire var experten. Beatlar gjorde studiebesök hos henne. Och Brian Jones från The Rolling Stones. Och Pink Floyd. Hon tog med Floyd till synthesizeruppfinnaren Peter Zinovieff – något som skulle få betydelse för soundet på gruppens stora genombrott The Dark Side of the Moon. Hon träffade Karlheinz Stockhausen. Yoko Ono sov på hennes golv.

Paul McCartney berättade nyligen om hur Delia Derbyshire höll på att hamna i en av The Beatles mest älskade sånger.

”En intressant sak med Yesterday är att den nästan blev en elektronisk avant garde-låt. När vi kämpade med hur vi skulle spela in den var jag mycket fascinerad av Delia Derbyshires arbete. Hon var en elektronmusikpionjär. (—) Jag åkte och träffade henne och hon tog mig till sitt skjul i trädgården, ett slags laboratorium, och vi pratade om hur hon jobbade”, avslöjar han i BBC:s podcast Paul McCartney: Inside the songs. I slutändan vann dock George Martins förslag och kompet på Yesterday blev en stråkkvartett.

En rad brittiska artister och grupper från 90-talet brukar nämnas när Delia Derbyshires influenser på senare generationer ska preciseras. Portishead, Aphex Twin, Orbital, The Chemical Brothers och The Orb ingår vanligen i uppräkningen. Adrian Utley från Portishead menar att man kan tala om en hel generation brittiska musiker, uppvuxna på 1960- och 1970-talen, som genom BBC präglats av Delia Derbyshires och Radiophonic Workshops elektroniska klangvärld.

Särskilt tydligt blir släktskapet mellan Derbyshire och modern elektronisk dansmusik när hennes suggestiva rytmloopar spelas isolerade, utan melodi. ”Det här hade kunnat släppas nästa vecka” kommenterade Orbitals Paul Hartnoll om ett technoliknade spår som upptäcktes efter hennes död.

Och visst går det även att se kopplingar från Derbyshire till 70- och 80-talets synthmusik – som att hennes arbetsplats The Radiophonic Workshop inspirerade det tidiga Human League som i sin tur inspirerade Vince Clarke att satsa på synthesizers. Och det var ju Vince Clarke som grundade Yazoo, Erasure och Depeche Mode.

Delia Derbyshire 1962 eller 1963. Obs rakbladet i högerhanden.

Men mest fantasieggande är det faktum att några av pop- och rockhistoriens mest inflytelserika band var intresserade av Delia Derbyshires musik och tog kontakt. Att skapa med bandspelare och elektroniska ljudkällor, konstruera loopar, använda studion som ett musikinstrument och leka med ojämna taktarter – allt detta var sådant som Derbyshire behärskade och som The Beatles och Pink Floyd några år senare skulle komma att anamma när de flyttade gränserna för vad pop- och rockmusik kan vara. Vi vet att grupperna sökte upp henne. Resten får vi föreställa oss.

Delia Derbyshire-fansen har inga problem att låta fantasin fylla i luckorna, vilket resulterat i viss mytbildning. Som att den där versionen av Yesterday verkligen skulle ha spelats in och nu väntar på att bli återfunnen. Allt tyder på att idén enbart fanns i McCartneys huvud.

Delia Derbyshire lämnade både BBC och musikvärlden 1973. Frustrerad av BBC:s byråkrati, besviken på de tidiga syntharnas begränsningar, deprimerad och med ett växande alkoholmissbruk. I två decennier syntes hon inte till i offentligheten. Hon jobbade på en gasledning, sedan ett konstgalleri och en bokhandel.

Men de sista åren av hennes liv började hennes betydelse som elektronmusikalisk pionjär uppmärksammas av både media och en ny generation musiker. Efter hennes död 2001 har intresset exploderat. University of Manchester har inrättat ett särskilt Delia Derbyshire-arkiv för forskning. Hon samplas och får gator uppkallade efter sig, det produceras dokumentärer och nyligen en dramadokumentär långfilm. Den 23 november, på årsdagen av premiäravsnittet av Doctor Who, firas Delia Derbyshire Day.

Anders Nilsson

Delia Derbyshire 1937–2001
Född i ett arbetarklasshem i Coventry, England. Matematiker och musiker, utbildad i Cambridge. Anställd på BBC 1962–1973. Medlem i grupperna Unit Delta Plus och White Noise.

3 x Derbyshire

Sisters with transistors
Svtplay.se
Dokumentär om ett flertal kvinnliga pionjärer inom elektronmusik. Förutom Delia Derbyshire bland annat hennes föregångare vid BBC, Daphne Oram.

White Noise: An Electric Storm
Album, 1969
Derbyshires experimentella grupp White Noise sålde inga stora upplagor av sin debutskiva, men med tiden har den uppnått kultstatus. Derbyshire deltog under pseudonym på grund av anställningen hos BBC. Svenska Blue for Two (med Freddie Wadling) gjorde 1986 en cover av låten Firebird.

Rekordloop
Derbyshire jobbade gärna nätter. Då kunde hon utnyttja BBC:s tomma korridorer för långa bandloopar. Den längsta ”gick ut genom dubbeldörrarna och sedan genom nästa par, mitt emot damrummet och receptionen. Londons längsta korridor med den längsta bandloopen!”
(Berättat för magasinet Surface, 2000)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.