Publicerad i Tvärsnitt nr 4/2007.
Text: Anders Nilsson

Bengt af Klintberg har ett förflutet som avantgardekonstnär och ser många likheter mellan konst och vetenskap. Som forskare går han sin egen väg och bekostar hellre verksamheten själv än sliter med ansökningar. Nu funderar professorn och hedersdoktorn på att disputera.

Det är måndag lunch och Bengt af Klintbergs forskning har legat nere under förmiddagen. Istället har han suttit i telefon och försökt lösa ett logistiskt problem: Hur han ska få hem sina diabilder till Stockholm. Han höll ett föredrag i Jönköping i fredags, och diamagasinet blev kvar.

Han är landets kanske mest kände folklorist, men föredraget handlade inte om sägner eller annan folklore, utan om 1960- och 70-talens avantgardistiska konströrelse Fluxus, en rörelse som Bengt af Klintberg själv i högsta grad var delaktig i. I fjol gav han ut boken Svensk Fluxus som skildrar den tiden i hans liv.

— När jag var i den åldern då man letar efter en uppgift i livet var jag kluven mellan en dagtillvaro och en kvällstillvaro, säger han. Båda var väldigt spännande. Till slut blev det dock dagtillvaron som segrade, eftersom den var något som gick att försörja sig på.

Neodadaistiskt engagemang
Dagtillvaron, det var att jobba med folksägner och trollformler på Nordiska museet. Kvällstillvaron kretsade kring kultur av helt annat slag. Han umgicks i konstnärskretsar, gav ut diktsamlingar och arrangerade happenings. Vid ett besök i Köpenhamn kom han i kontakt med några av den neodadaistiska Fluxusrörelsens förgrundsgestalter, och under de följande åren deltog han i ett antal Fluxusevenemang i Sverige och utomlands. Vid en föreställning i Oslo sprängde han två salladshuvuden så att små salladsfragment sakta singlade ner över publiken. Den gången fick han smita ut bakvägen efteråt.

— Det finns många beröringspunkter mellan konst och vetenskap, i alla fall inom de områden där jag varit verksam. Folkloristiken lägger i likhet med konsten stor vikt vid formfrågor. Och ambitionen att försöka kliva ur sitt sammanhang och se på sin egen tid utifrån förenar till exempel poeten och etnologen. Men konst och vetenskap har olika spelregler, så det är viktigt att göra en sak i taget. Det jag skriver med vetenskapliga anspråk får inte bli flummigt och konstnärligt så att det blir omöjligt för en granskare att ta ställning.

Romantiker och rationalist
Bengt af Klintberg beskriver sig som både romantiker och rationalist, vilket låter helt naturligt för någon som är både diktare och forskare. Men man anar också en liten frihetskämpe och revolutionär under den verserade ytan. Någon som är skeptisk till maktstrukturer och inte tänker rätta in sig i ledet.

— Det viktigaste för mig har genom hela livet varit att behålla min frihet. Jag har inte varit beredd att sälja den för att inordna mig. Därför har jag nästan bara haft halvtidstjänster. Ett enda år på 1970-talet hade jag ett heltidsjobb och det var en katastrof. Jag måste ha frihet att förlägga mitt arbete till de tider och platser där det ger maximalt. Annars slösar man ju bort sitt liv. Och min arbetslust skulle nog sina om någon sa åt mig vad jag skulle göra.

Lärare i etnologi
28 år gammal blev Bengt af Klintberg lärare vid Etnologiska institutionen vid Stockholms universitet. Där blev han kvar i 20 år, tills han 1987 sa upp sig.

— I Sverige är folkloristiken en del av etnologiämnet och jag kände hur mina egna intressen och etnologin utvecklades åt olika håll. Jag bevarade kontakten med litteraturvetenskap, mitt tidigare studieområde, medan etnologiämnet drog mer mot antropologi och sociologi. Jag var inte längre representativ för verksamheten vid institutionen, och då var det logiskt att sluta. Min bok Råttan i pizzan hade just kommit ut och blivit en stor försäljningsframgång, vilket gjorde det ekonomiskt möjligt att säga upp sig.

Böckerna bekostar forskningen
Sedan dess har han varit sin egen, och levt på inkomsterna från böckerna och programledarskapet för P1:s Folkminnen.

— Böckerna får sponsra forskningen. Jag behöver inte söka pengar utan kan välja helt själv vad jag vill gå in i, konstaterar han nöjt.

Råttan i pizzan gjorde honom känd för den breda publiken, och ledde till att svenska språket berikades med ordet klintbergare som beteckning på moderna vandringssägner. Två uppföljare har han hunnit med: Den stulna njuren 1994 och Glitterspray 2005. Men någon fjärde bok blir det knappast, säger han.

— Det var svårt att få ihop hundra berättelser till den senaste boken, trots att det hade gått så lång tid.

Han tar fram en tjock pärm märkt ”Nutida sägner 13” och bläddrar igenom den senaste tidens brevskörd.

— Du ser, det mesta är sådant som jag redan har avhandlat, och sådant som egentligen ligger utanför mitt område, som rykten och kedjebrev.

Rykte, saga och sägen sprids olika
Han är noga med distinktionerna. Rykten är påståenden utan någon narrativ form. Sagan och sägnen är berättelser, där den förra är uppenbar fiktion, medan den senare gör anspråk på att vara sann.

— Folklorister och sociologer har studerat hur sagor och sägner respektive rykten sprids, och det finns klara skillnader. Rykten har ofta en stark aktualitetsprägel, de tenderar att blossa upp, sprida sig snabbt, förgrena sig i olika versioner och sedan dö ut. De har ofta rollen som provisorisk kunskap, tills det finns mer tillförlitlig information.

Sägner och sagor förs däremot vidare i kraft av att de är bra berättelser, förklarar han. De sprids ofta i makligare takt än rykten, men kan å andra sidan leva betydligt längre. Åtminstone en av de moderna sägner han har träffat på är mer än 2000 år gammal.

Men det finns också ett visst släktskap mellan sägner och rykten. Även sägnen har ofta någon form av aktualitetskoppling, och är det en stark koppling är det också troligt att sägnen får en spridning som påminner om ryktets: snabbare och mer kortlivad.

Bengt af Klintberg exemplifierar med berättelsen ”Välkommen i aids-klubben” som fick en epidemisk spridning under några år när hiv var nyupptäckt och aidsskräcken stor. Berättelsen muterade för övrigt, i likhet med virus, för att anpassa sig till omgivningen.

— Berättelsens första version, där en kvinna smittade en man med hiv, stämde för dåligt med verkligheten. Det fanns vid den tiden inte ett enda fall i Sverige där smittan gått från kvinna till man. Man kunde nästan räkna ut att det skulle komma en omvänd version så småningom — och det gjorde det.

Internets påverkan minimal
Det senaste decenniet har Internet tillkommit som kanal för sägenspridning. I Glitterspray är flera av berättelserna hämtade från nätet. Men det anmärkningsvärda i sammanhanget är snarast hur lite sägenspridningen påverkats av den nya tekniken, tycker Bengt af Klintberg.

Att sägnerna rör sig över språkgränser och stora geografiska avstånd beror inte på nätet — det har de alltid kunnat.

— Man skulle ju kunna tänka sig att användandet av Internet skulle göra att utbudet av vandringssägner formligen exploderar. Men så har inte skett. I förhållande till det enorma utbudet av presumtiva vandringssägner, till exempel alla notiser i tidningarna om bisarra händelser, är det ytterst få berättelser som verkligen blir spridda.

Misstro mot vetenskap sprider rykten
När vandringssägnerna på något sätt berör vetenskap är det inte en entydig bild som framträder. Å ena sidan har forskaren, främst den naturvetenskaplige vetenskapsmannen, fått överta prästens roll som den högsta auktoriteten i sägnerna. Den klarsynte prästen som känner igen djävulen i förklädnad har ersatts av zoologiprofessorn som slår fast att det som restaurangen serverar som kycklingkött i själva verket kommer från en katt. Men sägnerna speglar också en oro för vad vetenskapliga landvinningar inom till exempel teknik och medicin kan föra med sig, allt ifrån mikrovågsugnar till organdonation.

— Den mer utpräglade misstro mot vetenskapen som också finns har inte lett till så mycket sägenbildning, men däremot till många rykten, säger Bengt af Klintberg. Ofta har skepsisen med identitet att göra, som när Sydafrikas president Thabo Mbeki inte vill tro på forskningen om aids och hiv då denna säger att sjukdomen har sitt ursprung i Afrika. För honom kan det vara lättare att ta till sig tanken att viruset skulle ha skapats i laboratorier i väst.

Publiken deltog i forskningen
Tidigare i höst gav Bengt af Klintberg ut boken Folkminnen, baserad på P1:s långkörare med samma namn, där han tillsammans med Christina Mattsson och en aktiv lyssnarskara utforskade nya och gamla traditioner.

— Breven till Folkminnen är en av de absolut största insamlingarna av folklore de senaste hundra åren i Sverige. Vi märkte att vi engagerade lyssnarna genom att själva ställa frågor och vara nyfikna, istället för att bara sitta och berätta. Det blev en gemensam forskningsprocess, och publiken kände att den hade kunskap som de kunde dela med sig av — kunskap som de kanske inte tidigare hade tyckt var särskilt värdefull, men som fick ett högre värde för dem när ett nationellt medium som P1 tog upp ämnet.

Ett viktigt knep för programledarna blev att själva avvakta med att söka fakta, så att de helt ärligt kunde säga ”Vi vet fortfarande inte hur det här hänger ihop. Skriv och berätta!”

Katalog över folksägner på gång
På juldagen fyller Bengt af Klintberg 69 år. Några planer på att pensionera sig har han inte alls.

— Min avsikt är att fortsätta tills jag blir dement, eller dör. Om jag brås på mina föräldrar kan jag hänga med ett tag till.

Han lyser av entusiasm och blir riktigt svårhejdad när han börjar berätta om alla skrivprojekt som väntar på att förverkligas. Tänk en djupdykning i hur icke skrivkunniga kulturer betraktar kyrkogården som en länk till de dödas kunskap! Eller en kulturgeografisk guide till sjön Uttran i Sörmland.

— Det vore också roligt att avsluta min doktorsavhandling från 1960-talet, om en svensk folksaga. Jag är ju hedersdoktor och har professors namn, men har alltså inte disputerat.
Men först ska han avsluta sitt nuvarande projekt: en katalog över svenska folksägner som ska bli klar under 2008.

— Det är bara siffror och förkortningar, den blir totalt onjutbar för lekmän, men ett bra verktyg för forskare. Jag har arbetat med den till och från sedan 1962. Att arbetet legat nere långa tider beror inte på att det har varit motigt på något vis. Tvärtom, man känner sig som folkloristikens Carl von Linné!

Anders Nilsson