”Starkast är minnet av den sista av dem, en ung man, sent på kvällen. Vi hade jobbat med honom i säkert en timme men insåg att vi förlorat. Jag blev sittande på mina knän på golvet bredvid den döde, ur stånd att resa mig.”

”Av en tillfällighet hade vi med oss en elev från en fotografutbildning. En fråga från henne om hur hon fick ta bilder blev min räddning. Frågan var trivial och konkret, jag reste mig och hjälpte henne. Efter det hade jag kraft att avsluta vårt arbete. Jag har tänkt på det, att så är ofta livet. När vi är helt lamslagna så fladdrar det förbi en fjäril som distraherar oss och får igång oss igen.”

Intervjun med professor Maaret Castrén om ett arbetspass som förändrade hennes liv går att läsa i Medicinsk Vetenskap nr 1/2013, s 55.