Skattningsskalor på gott och ont – så har de förändrat psykiatrin

Forskning & Framsteg nr 1/2021 "Skattad hälsa ett missbrukat redskap"

”Erfarna psykiatrer vet att skattningsskalor bara är en pusselbit, inte facit. Alla intervjuade för detta reportage påpekar det. Ändå börjar flera redogöra för riskerna innan frågan hinner ställas. Marie Åsberg konstaterar att hon med åren nyktrat till i sin positiva inställning.
– Skalorna har något förföriskt över sig. Vi har så lätt att uppfatta siffror som sanning. Vi tror att de är sannare än annat som vi ser och uppfattar, säger hon.”

”Ändå står det så i Primas brev. Kategoriskt och utan utrymme för andra tolkningar poängteras för patienten att skattningsskalan ’ska fyllas i av en anhörig som kände dig som liten. […] Har du ingen anhörig som kände dig som barn kan vi tyvärr inte gå vidare med utredningen.’ ”

I Forskning & Framsteg nr 1/2021 skriver jag om psykiatrins oansenliga men betydelsefulla skattningsskalor – om hur de förändrat och utvecklat psykiatrin och om hur galet det blir när de i vår tid får för stor makt. Ett samtal som börjar i psykiatrihistoria, med seniorprofessor Marie Åsberg som guide, och slutar i samtidsanalys hos filosofiprofessor Jonna Bornemark. 

Kan odlade hjärnor få ångest?

En odlad hjärna. Modern Psykologi nr 11/2017.

”Små cellklumpar, några millimeter stora, flyter omkring i rosa näringslösning. De består av odlade mänskliga hjärnceller som på egen hand organiserat sig till levande hjärnvävnad. Cellerna klumpar ihop sig och förökar sig, kopplar upp sig mot varandra och börjar spontant skicka signaler genom synapserna.

En bit mänsklig hjärna, levande och aktiv, flytande i en skål. Tanken är inte helt behaglig.”

I nyutkomna Modern Psykologi nr 11/2017 skriver jag om forskningen med cerebrala organoider – så kallade minihjärnor. Om varför den är viktig för att förstå den mänskliga hjärnan bättre, och om vi kan vara alldeles säkra på att en bit levande hjärnvävnad inte ligger och har ångest i sin skål?

Klarar vi oss utan Liemannen?

”Men det finns en motberättelse också, om dödens nödvändighet. Den möter vi bland annat i operan Kejsaren av Atlantis, där Döden blir förargad på människorna och inleder en strejk. Kaos utbryter i världen när ingen längre kan dö!”

”Ponera att vi, likt masken C. elegans, kunde bli fem gånger äldre än våra förfäder – vad skulle en sådan femhundraårig livslängd innebära – för den enskilda människan och för mänskligheten? Vore det önskvärt, eller skulle det, som i Kejsaren av Atlantis, leda till kaos och misär? Hur skulle det påverka samhälle och miljö, demografi och familjebildning, kultur och värderingar?”

Bara en liten skara forskare förespråkar radikal livsförlängning, men fler menar att en sådan utveckling kan bli verklighet. I årets första nummer av Forskning & Framsteg försöker jag ta reda på hur en värld med bromsat åldrande skulle fungera.